Z0BEIDEKH. Skildringar ur Haremslifvet, af prinsessan OC. T. di Belgiojoso. ) Maleka gick då till Osman bej, som hon ofta förebrått sig att hafva öfverlåtit ohejdadt åt Zobeidehs förderfliga ingifvelser. Denna gången irrade hon sig likväl. Den ledsnad, som vanligen öfverkom bejen, när han befann sig ensam medsin trogna cirkassiska, hade denna afton icke hunnit längre än att åstadkomma ett slags blidkande verkan, i stället för att den skulle kunnat reta honom till vildhet, om den hade förlängts i öfvermått. Han mottog Maleka med synbart-nöje, frågade efter Shemshehs tillstånd, som om han skulle frågat efter en sjuklings, och Maleka svarade i samma ton, att flickans förstånd, förvirradt af förskräckelsen, tycktes vara djupt angripet. Men hvad säger hon då ? frågade Osman, Ack! Hon upprepar beständigt att hon icke vill dö. Jag har ofta undrat, om icke en stor del af de offer, som fordom föllo för det fruktansvärda silkessnöret, skulle kunnat rädda lifvet, om de hade allvarsamt förklarat att de icke ville dö; så högt strider det turkiska lynnet emot våldföranden. Olyckligtvis utöfrvar likväl undergifvenheten för herrskarens vilja, eller hvad man i Vesterlandet kallar den österländska fanatismen, ett sådant välde, att ingen enda bland de lifdömde någonsin försökte något motstånd. Härmed må nu i allmänhet Vara huru som helst, så är det likväl visst, att Osman såg i Malekas -svar ett allvarsamt hinder emot en dödsdoms verkstäl) Se Aftonbladet n:r 188 —192.