Aftonbladet – 21 augusti 1858, sida 3

funder en förfärlig sjögång, så att Agamemno rusade fram med en fart, som tycktes gö! kabelns bestånd öfver natten omöjligt. A kabeln höll ändå, måste helt och hållet til skrifvas den oaflåtliga omsorgen och vaksan heten hos m:r Bright och de begge kraftfull! ingeniörerna, m:r Canning och m:r Clifforc som biträdde honom. Manskap var stäldt vi uthalningsmaskinens hjul, för att hindra de ras stannande när skeppets akter steg ellc sjönk vid vågsvallet; utan denna uppmärk samhet skulle kabeln ofelbart hafva sl tits af. Hela söndagen tilltogo vind och sjö gång, och före aftonen blåste en verkli storm. Nu frestades verksamheten och ihär digheten hos de med uthalningen sysselsatt till det yttersta. M:r Hoar och m:r Moore de två igeniörer, som skulle ha tillsynen öf ver kraftmätarens eftersläppningshjul, omskif tade med sin vakthållning hvar fjerde timma och fingo ej ett ögonblick lemna sin post el ler fästa uppmärksamhet på annat än sitt be styr; ty på persarnes eftersläppning hvar gån; aktern, sjönk ned i en vågdal berodde hel och hållet kabelns säkerhet. Utgången visa huru fullkomligt de utförde sitt värf. Der stormiga söndagsnatten hyste likväl gansk: få ombord något hopp om kabelns uthållig het till följande morgon, och mången vakade i väntan på det mest fruktade oljudet blanc allt bulltet och sorlet ombord, nemligen ka nonskottet, som skulle förkunna slutet på al vår förhoppning. Men kabeln, som blott va en tråd i jemförelse med skeppet, hvarifrår den halades ut, och jettevågorna, som slukade den,fortfor att hålla, och röjde sig genom mörkret som ett fint fosforiskt streck på de mot fartyget framvältande vågkullarne. Sön. dagsmorgonen hade icke medfört någon mildring i väderleken; alltjemt låg skyn svar och stormig i lovart, och de ständiga oct häftiga regnbyarne hela dagen underhöllo, om ej stegrade, sjögången. Menkabeln hade ut: härdat så mycket den föregående natten, at vårt förtroende för honom numera var nära nog återstäldt. . Middagens observationer visade att vi befunno oss på 520 267 nordlig bredd och 239 16 vestlig längd; att vi hade färdats, 130 miles sedan föregående middag och omkring 350 miles ifrån utgångspunkten i oceanens midt. Vi hade hunnit öfver det största djupet, 2400 famnar, och öfvermer än hälften af det djupa vattnet i det hela, och återstoden af kabelförrådet var mer än som behöfdes för ledning framt till irländska kusten. äfven om det svåra vädret fortfarande skulle nödga oss att allt framgent uthala ett lika stort öfverskott på kabel som hittills. Sålunda hade vi numera de bästa utsigter till en slutlig fram: gång. Men vår redan vunna erfarenhet sade oss alltför tydligt, att vi icke kunde anse oss betryggade mot nya missöden, så länge kabelns ändar icke voro en gång för alla fastgjorda på de begge motsatta stränderna af Atlantiska oceanen. Söndagsnatten och måndagsförmiddagen fortforo storm och sjögång med oförminskadt våld, och det var endast genom den outtröttligaste uppmärksamhet al den vid uthalningshjulen vakthafvande ingeniören, som dessa hjul kunde hindras ifrån att stanna vid skeppets stampning. Måndags middag, den 2 Augusti, visade observationerna oss vara på 529 33 N. och 199 48 V., efter 1274, tillryggalagda miles sedan föregående middag, och att vi hunnit mer än halfvägs till landningsplatsen. På eftermiddagen sågs en tremastad amerikansk skonert östanifrån komma oss till möte. I början fästades ingen vidare uppmärksamhet derpå; men när han hunnit inom en half mils afstånd, ändrade han kurs och styrde rakt emot vår bog. En sammanstötning, som kunde blifva tillintetgörande för hela företaget, tycktes nu antingen oundviklig, eller kunna undgås endast genom den lika äfventyrliga utvägen att ändra Agamemnons egen kurs. Valorous ilade oss i förväg och sökte att med ett skott varsko amerikanaren; men då denne icke tycktes taga notis derom, lossades äfven ett skottifrån Agamemnons bog, samt ett andra och tredje från Valorous. Skonerten höll ändå ut med samma kosa; och det enda återstående medlet måste nu tillgripas. Agamemnon ändrade sjelf kurs, och just i lagom tid för att hinna förbi skonerten på några få yards afstånd. Vårt beteende hade uppenbarligen väckt den yttersta förvåning ombord på skonerten; ty hela hans besättning fanns församlad på däck och rigg. Slutligen måste man likväl ha gissat hvilka vi voro och hvad vi förehade; ty hastigt mannade besättningen rå, skonertens flagg hissades flera gånger och man gaf oss tre hjertliga burrningar. Eburu Agamemnon nödgades i. behörig form besvara dessa artigheter, sågo vi ej detta fartyg halka oss så tätt förbi utan en vidrig känsla, vid tankan på den öfverhängande olycka, som dess besättnings dumhet eller vårdslöshet varit på väg att tillställa. För dem ibland oss, som befunno sig under däck och icke vetat om amerikznarens manöver, ljöd det första skottet som ett åskslag, emedan de ansågo det för en signal att kabeln hade brustit. Middagsborden öfvergåfvos, och hvar och en rusade upp på däck; men innan: man hunnit dit, skingrades bestörtningen genom de följande skotten, som tydligen voro signaler till något främmande skepps annalkande. Under loppet af måndags förmiddag märktes de elektriska tecknen från Niagara olifva mer och mer svaga; slutligen upphörde le alldeles för mer än tre fjerdedels timma. Vår oro häröfver minskades i någon mån geiom den upptäckten att någon bristfällig isoering icke föranledt afbrottet. Professor Thomon sände då ett budskap, som tillkännagaf tt signalerna voro för svaga för att kunna märkas; och likasom man hade afvaktat denna ds UR OS nera