Aftonbladet – 19 augusti 1858, sida 3

som är dödens säkra förebud. Maleka hade låtit kalla Osman bej, och Osman befann sig hos Ada. -Purkarne. det måste medgifvas, äro icke särdeles ömsinta. -Sjuk igen? var hans första svar på Malckas kallelse. Emellertid visade han snart-en liflig omsorg om det unga offret. Han frågade henne, om hon visste huru hon ådragit sig sitt onda — om hon begärde någonting o. s. v. Ada förmådde blott yttra en hop orediga ord; men meningen med några var tydlig nog, i fall bejen hade Tfästat tillräcklig uppmärksamhet dervid. Jag dör... stammade hon, för det att du har älskat mig... Alla skola dö som jag.... En annan omständighet skulle kunnat upplysa bejen både om orsakerna och äfven upphofvet till Adas död. Zobeideh hade, upprörd och skälfvande, nalkats der sjukas bädd. Med sin vanliga. skicklighet låtsade bon en ljup bestörtning; och derefter, i ett af de llsynta ryck; då en ädel känsla tog väldet öfver, de brottsliga anlagen i denna från barndomen förderfvade själ, påyrkade Zobeideh en läkares tillkallände. Osman, känslig för detta prof på ömsint ifver,hade-tackat sin första gemål för rådet och gifvit befallning om en läkares efterskickande; men Ada yrade redan, och vid anblicken af Zobeideh fördubblades yrseln. Ett spasmodiskt leende vanstälde Adas läppar: : Hennes fall!... Hon föll med flitl... ropade hon och -pekadepå Zobeideh. På Osmans frågor, om meningen med dessa besynnerliga ord, kunde den döende icke vara. --Endast hennes blickar, som häftade :ig på Zobeideh, fulländade hvad hennes sammandragna läppar vägrade att uttrycka. Dödsrosslingen följde nu, och den likfärg, som bredde sig öfver:hennes: anlete. förkunnade slutet på den förfärliga kampen. — Än en