bland Zobeidehs önskningar; men ingen pensionär i-ett spanskt nunnekloster, bevakad af en skara duennor, kan bevaras så omsorgsfullt emot älskare -och kärleksäfventyr som Zobeideh i sin cirkassiska koja, annars öppen för alla vindar och alla besökande. Kusinens och Zobeidehs tycke för hvarandra undföllo icke heller en så vaksam mor som hennes, och denna fann snart nödigt att rycka upp den groende kärleken med roten. Hon ropade en dag till sig kusinen och Zobeideh på samma gång; de stackars barnen nalkades darrande, ömsevis af hopp. och fruktan. Kusinen tolkade kallelsen förhoppningsfullt; men hans förtjusning räckte icke länge. Mina barn, sade modren med mild röst, jag har tyckt mig märka att I begge han så roligt af att vara tillsammans. Kanske jag ser miste; men om jag ser rätt, hvarföre tycken I det är så roligt? Skullen I kanske tycka om hvarandra ? Begge mumlade några ord, som knappast kunde tydas jakande, men som modren förstod beundransvärdt, — Och hvad ämnen I göra ? fortfor hon. Ämnen I gifta er med hvarandra ? Ett tydligare ja blef svaret: : Är du rik, du?, frågade hon nu ynglinen. 5 Rik! inföll han förvånad. Ni vet välatt jag har ingenting ! : . Det är således en tiggare, skrek gumman nu; som tänker gifta sig med den vackraste flicka i hela Cirkassien! Och du, Zobeideh, du skall komma att lefva som den sämsta piga hos honom här! Vet du hvad fattigdom vill säga? Begriper du hvad det är att arbeta och träla? Se på dina egna händer och sö på mina! Förstår du hvarföre dina äro hvita och mjuka, och hvarföre mina äro solbrända och hårda? Det kommer sig der