Aftonbladet – 16 augusti 1858, sida 2

liten tid öfrig till timlig verksamhet, arbetet kom honom ej ur händerna, och han förlorade sina kunden Hur det är, så har dock alltid äfven det kroppsliga lifvet sitt behof och sin oafvisliga fordran, och så stark den tro än må vara, på grund af hvilken svärmaren inbillar sig att Gud med den lekamliga spisens nödtorft förser den fromme lättingen, så måste dock förr eller. senare, såframt menniskan är vid sundt förstånd, en så förvänd föreställning vika för erfarenheten. Snickaren är ny en verksam och ordentlig man, som går flitigt i kyrkan, såsom alla våra församlingsboer, men som under veckan flitigt arbetar på sin verkstad. Och den gamla gumman i fattigstugan ? Hvilken?, frågade hofpredikanten. aHon hörde till grannförsamlingen; såsom herrarne torde minnas, inföll komministern; berr. hofpredikanien har varit alltför kort tid på orteny för att. kunna bafva hunnit lära känna äfven personer och förhållanden utom sin egen församling. Den gamla gumman är död och begrafven, Hon dog i sin tro, Hon var ett märkvärdigt exempel på huru de naturliga grunäanlagen bestämma det religiösa jifvets riktning, och huru menniskan genom begreppsförvillelse förstår att stämpla sin värsta synd till sin högsta förtjensty ehuru menniskans förfjenster inför Gud visserligen äro inga. Sjelfviskhet war i all tid depna gummas innersta själslif. Hon tänkte endast på sig sjelf, ända in i sista ögonblicket, såsom han sagt mig, min svåger, som Var närvarande vid hennes dödsbädd. Ja! Detta kan jag intyga, vidtog svågern, den nyss utnämde kyrkoherden. Tjenstgörande såsom själasörjare, Var jag ett vittne fill hennes sista stunder. Hon var så uteslutande upptagen af tanken på sig sjelf, att hon, långt ifrån att glädja sig åt hoppet att i ett annat lif återse de sina, icke kunde undertrycka en viss skadefröjd deröfver, att de då kulle få ge, att hon haft rätt, när de komme att märka, att de kommit till ett annat ställe, än hon. Hon liknade,, fortfor den unge presten, som nu började att glöda och stråla, den girige med dess jordiska sinnes smutsiga uselhet, hon var blott, i valet af sjelfva skatten, långsyntare och klokare än denne. Men ett på gjelfviskhet grundadt fromleri är vidrigare och hemskare än den verldsliga girigheten, ty, lumpen till hågen, söker den girige hvad lumpet är, men den sjelfviske fromme söker det högsta, det eviga goda med den gemenaste egoism, Liksom den girige för sin enskilta räkning samlar penningar i skrinet, så