Aftonbladet – 16 augusti 1858, sida 2

terklang af mannens fordna loftal öfver förnuftet, som icke låter taga sig till fånga. Min gode broder! sade Henriette leende, kom ihåg ordspråket: den, som hviskar, han.. jag har glömt resten; jag kan icke berömma mig af ett så godt minne som det, hvilket du er, såvida jag rätt anar hvad du nyss sade den resande herren i örat. Jag uttryckte min förtjusning öfver attihenne se en älskvärd och lycklig maka och bad om ursäkt för min tankes tröghet, då jag lätt hade bort kunna föreställa mig, att kyrkoherden icke skulle förmå att på år och dag uppskjuta lyckan af hennes fullkomliga egande, hvarjemte jag förklarade — härvid sneglade jag förebrående på patronen — att jag häpnade öfver förställningens konster. och falskheten hos en gammal vän, so n icke på förhand gifvit mig en enda vink om hvad som passerat sedan Jag förra gången besökte orten, ehuru jag genom frågor dertill gifvit honom anleding. Men mitt vresiga yttrande tycktes ej gå på tronen djupt till sinnes; han gnuggade händerna sjulfbelåtet, och i sin triumf tillät han sig tillock med att skratta. Hädanefter, inföll jag, skall jag, i stället för att förutsätta något, börja med frågor cörande de saker, hyarom det intresserar mig att blifva underrättad, om det icke faller herr bofpredikanten besvärligt att tillfredsställa min nyfikenhet. Nej, tvärtom, svarade denne, det smickrar mig att erfara, att vi landtboer och våra små förhållanden förmått väcka något litet intresse och fästa sig i minnet. Jag tackar förbindligast. Hur är det med den besynnertlige snickaren? Mycket bra numera. Fyenne orsaker, såsom jag torde få antaga, hafva bidragit till hans omvändelse för andra gången, det vill säga, hans återgång till sans och renlärighet. Den första orsaken torde jag utan förmätenhet våga antaga hafva varit mitt och isynners het min värde kollegas, komministerns ifriga och oaflåtliga bemödande att från predikstolen, söndag efter söndag, bekämpa de sekteriska och fantastiska satser, som hyllades och drefvos af ett litet antal församlingsboer, med snickaren i spetsen. Detta bemödande har tyckts mig hafva egt den påföljd, att hans lärjungar alltmera glesnade, och som högmodet var den. mannens kardinalsynd, så föllo på samma gång hus mod och hans ifver. Den andra orsaken till -hans förbättring blef hans fattigdom, ty då han använde nästan hela dagen ull andaktsöfningar, så blef honom för o