år ERNER LANDTPRESTERNA. Tragment af en inländsk sommaTresd) Snedt emot mig, på bordets andra sida, märkte jag mamsell Henriette, komministerns äldre syster och den fordne adjunktens fästwWiö, hvilken, såsom jag lifligen erinrade mig, va. starkt smittad af den separatistiska åkomman och den tiden sorgbunden : och ofördragsam... silickan hade då för: öfrigt 1cke hos mig. väckt något personligt intresse, men hon intresserade pg såsom den unge adjunktens trolotvade. Jag märkte enast att flickans utseende var betydligt förändradt: hon hade nu ett rödblommigt och jgladt utseende samt sprakade och skrattade med sina grannar: Detta förundrade, mig Sch gladde saig tillika på den förträfflige adjunktens vägnar — kyrkoherdens ville jag .säga — i fall förlofningen ännu stode vid makt. Jag fann till och med att flickan var ganska vacker, hvilket jag icke märkt förut. E Då hennes blickar just nu mötte Mina, tog jag tillfället i attatt dricka henne till: aFår jag lof, mamsel!l Henriette ?, Hon besvarade artigt min invitation med att smutta vid randen af glaset, men skrattade dervid så hjertligt, att blodet steg henne upp 1 kinderna. Ater måste jag kasta en frågande blick på värden. fGenast förstod han mig äfven denna gång och yttrade leende: Det tyekes vara mig förbehållet: att få reda mera än ett missförstånd, och jag hoppas att försöket nu måtte aflöpa till samma belåtenhet som förra gången. Jag får upplysa, att den nyligen utnämde kyrkoherden och mamsell Henriette, för att ruka min värde gästs eget uttryck, äro gifta sedan någon tid. Hon har redan hunnit visa, att hon ämnar återgälda sin man den lycka denne skänkt och betryggar henne, och beror detta, såsom det visserligen gör, af den innerliga tillgifvenhket hon visar sig hysa för honom, så skall: hon ofelbart deri-lyckas. Jan, tillade brodern, komministern, med en godlynt och; om jag så får säga, hjertlig försmädlighet; tillgifnare än hon är sin man, är det icke någon tillåtet eller möjligt att vara. Hon har fullkomligt blifvit hans andra jag; min herre torde snart (komma att tycka sig märka .— här lutade komministern sig till mig, bakom min grannes, det blyga fruntimrets rygg; och talade med låg röst-—en ed 5) Se Aftonbl. nr 183, 184, 185 och 186.