Aftonbladet – 13 augusti 1858, sida 3

tvenne lekmän ibland oss, — dervid såg har artigt .på patronen och mig — men de ärc sådana hedersmän, att jag icke drager i betänkande att; om det roar dem att åhöra. oförbehållsamt göra min herättelse, så mycket mera som kyrkolärarnes förhållande sinsemellan visserligen icke bör vara något frimureri. De båda andra presterna voro, försäkrade de, af samma mening. Jag ämmnar, fortfor kyrkoherden, berätta min presterliga beröring med en person af det slags menniskor, som gemenligen, kallas fritänkare. Det fanns inom den församling. inom hvilken jag var tjenstgörande, en familj, som lefde mycket; såsom man säger, inom sig sjelf. Den hade först för några år tillbaka från landsorten inflyttat till hufvudstaden. Familjen bestod af man, hustru och trenne döttrar. Fruntimmerna voro mycket kyrksamma, men familjefadern sågs mera sällan till. i Guds hus. Om honom kände man, att han egde-en betydlig förmögenhet; att han i flera år. bott på landet, såsom pos: sessionat sysselsatt med både landtbruk och bergsbruk; och att han nu dragit sig tillbaka ifrån alla affärer, I sin ungdom hade han grundligen studerat och tillbringade på äldre dagar större delen af dagen me studier, innesluten i sitt bibliotek. En och annan gång hade så väl jag som församlingens öfriga prester varit inbjudna i hans hus, der det gick frikostigt och präktigt till. Fruntiramerna voro särdeles bildade, och han var en icke blott artig och förekommande, utan äfven en högst enkel och välviljande värd. Hans samtal förrådde stora kunskaper, till och med lärdom; Mot de fattiga i församlingen var han välgörande i den mån, att det vittnade om rike dom, och på ett sätt, att det tillkännagaf-ett kristligt tänkesätt, utan skryt och med synbar omtfanka att undvika uppseende, Detta är