;Jab inföll dottern, ni ber mig tiga, ni, mor, när jag inte vill höra på drar lärdomar, Gifve Gud, att jag aldrig lyssnat till demi . Vill du tiga; frågar jag dig än en gång? röt den gamla och spände i dottern denna gång en verklig trollpacksblick. Nej, jag tiger inte denna gång, sade dottern. Ni var inte alltid, mor, så helig :som ni nu gör er. Hvem var det, om inte ni, som rådde mig att lyssna till spettoren — det är nu tjugo år sen — för att ni skulle få hälften med af hans anbud? Ni var allt som enka fattig, stackars menniska! Men inte utfattig precist mera än många andra, som födt sig med arbete efter Herrans förmaning, utan att svälta ihjäl. Hvem var det sedan som, då spetoren icke höll sitt löfte, utan snartöfvergaf mig, sedan han gjort mig olycklig, öfvertalte mig att hålla god min och gifta mig med den hederlige stackarn Anders Persson torparen, som efteråt fann, att det icke sto rätt till, och derföre började att supa och slutligen — ja! Ni sjelf vet bäst, huru det gick, och huru jag, sjuklig och eländig, men icke lastgammal, fått värn och uppehälle i denna stuga. Men så är det, mor! Ni har i alla dra dagar aldrig tänkt på någon annan än er sjelf, och så gör ni ännu i denna stund, så gudelig ni än gör er Dömer ni icke för strängt och obilligt öfver er mor?, frågade komministern. Den yngre qvinnan hängde med hufvudet, såg ytterst bedröfvad ut, men svarade ingenling, Re Då yttrade klockaren: På sätt och vis gör hon det, om jag får vara så dumdristig och yttra min mening. Ty jag tror knappast,-att gammelgumman der söker göra sig till. Nog tänker hon bara på sig sjelf, alltid, det är sant och visst, ty något hjerta för andra har