och att umgänget med verlden, det är, med menniskorna, som. i verlden äro, icke blott är oundvikligt och nödvändigt, utan Gud oss anbefaldt, och att detta umgänge i och för sig hvarken är ett godt eller ett ondt, utan det ena eller: det. andra, allt på det sättet, hvarpå vi pläga detta umgänge. : Vet jag inte? svarade gumman med skarp röst; man skall umgås med verlden såsom om man med densamma icke umginges, det betyder, att man icke skall umgås med den alls. Medan denna gumma talade, höll den andra sina händer sammanknäpta och blickade frorat framför sig. Det visade sig, att hon ansåg den gamla stugukamraten såsom ett öfver henne sjelf upphöjdt väsende. Men den yngre qvinnan syntes tänka annorlunda, Hon betraktade sneglande den gamla qvinnan skarpt och yttrade: nog har ni, mor, umgåtts med verlden alltid, fast inte just på de sista åren. j Tig du, som arbetar på helgdageni, svar rade den gamla med befallande röst. Och befallningen blef åtlydd, ehuru den lydandes min och ögonkast uttryckte trots eller förakt. Hvilken är denna qvinna ? frågade par tronen. Hvilken ? sade den gamla gumman, med sin ständiga vana att upprepa frågan, innan hon besvarade: den, Det är min dotter, min gunstig herrei : Jag vände då mina blickar till den yngie qvinnan, som 1 detsamma steg upp och sade: Ja! hennes dotter är jag, mina nådiga herrar! Det är såsom hon säger. Men hvyarföre snäser ni henne, mor? frågade adjunkten, vänd till gumman. Snäser jag ? svarade gumman. iHon taiar alltid i fåvitsko, och derföre bad jag henne tiga.o