— hvad jag icke märkt förut, afspeglade en nästan verldslig stridslust. Hvad tänker och säger herr pastorn om hvad vi nyss hafva sett och hört? frågade jag. Adjunktenh svarade med Tåg ton, likasom hån icke ville blifva hörd af de öfriga: Luther, med sin djupa insigt i den kristliga-sedligheten och än mera med sin djupa instinkt för den; haren gång ungefär sägt, att menniskan bör tjena alla sina likar, icke för att söka saligheten — ty hon bör tillitsfullt anförtro sin själ åt Gud — utan derföre, att hon för Guds skull är tjenstpligtig. Men saken har sedermera tagit en annan vändning, och sjelfviske, ofta sjelfkallade religionslärare bemöda sig om att neddraga gudaktigheten till ett andeligt lycksökeri, När ordets tjenare fetma och inslumra, då vaka de förra och med sin fanatiskt Hfiga verksamhetslust passa de på att tränga sig in på deras platser, Och att de utöfva imflytelse på kyrkan är lika gifvet, som att ifvern besegrar dåsigheten. Men om ett stillastående är omöjligt, så är en återgång likaledes otänkbar, Lutheranismen, ideelt och rätt förstådd, hemligen såsom en evärdelig protest mot alla menniskofunder i tolkningen af ordet, är mäktig af en aldrig upphörande utveckling; den: är evigt ung och lika oförgänglig som den jordiska kyrkan. Vårt presterskap skall vakna, vakna till föryngrad verksamhet; det skall åtminstone väckas, såframt ej väckelsen redan försiggått — Händer detta, och har jag: rätt lärt känna vår svenska allmoge, med dess friska och starka lynne, dess klara förstånd, som icke uppgrumlas af den vekliga fantasi, som tillhör ett förslappande klimat, så skall j katolicismen eller någon art af den sekteism, som kan såsom ogräs upprinna — endast på vår kyrkovall, hos oss göra rätt många eller särdeles beståndande proselyter.