5 ne Rasa djupare man -nedsjunkit i syndens-dy, ju renare blir man, sedan man derefter blifvit aftvagen i tron och nåden. Man måste på jorden lida för att vinna saligheten. Jag har blifvit smädad-.af många, hädad-af mitt eget barn; jag begriper nu, jag igenkänner nu min andeliga ställning, jag blir allt mera viss om Herrans nåd-och lifsens krona. Gumman tog ihop sina händer och lade dem öfver sitt bröst, lyftade sitt hufvud, lutade sin panna bakut och ? betraktade öss, än den ena, än den andra, triumferafnde med en skarp blick, som snarare glänste af högmodets förklaring än af kristlig ödmjukhet. Vi sågo tyst på hvarandra, och detta utbyte af blickar innebar en stam öfverenskommelse att afbryta vårt besök i fattigstugan. -.Faren väl nu alla! sade kyrkoherden, Gud vare -eder nådigt Gumman nickade farväl med en min, som denna gång uttryckte ingenting, och återtog sin bibelläsning. De -andra båda qvinnorna itego upp och nego. Vid -bortgåendet lade jag ett tet obetydigt silfyvermynt i den yngsta qvinnans hand. Jag medhann icke förekomma att hon taeksamt kysste min egen, Hennes korta sjelfviografi hade inneburit något, som djupt rört nig. Vi återvände till prestgården samma väg vi commit. Till en början kunde vi vandra i tt sällskap och således utbyta våra reflexiorer öfver modren och dottern och öfver förnållandet dem emellan, Mensnartimåste vi itertaga gåsmarschen, och med detsamma ipphörde allt egentligt samtal. , När vi nalkades prestgården och vägen blef redare, närmade jag mig adjunkten, som rela tiden varit sluten och stum, men hyilsens ögon nu voro ovanligt glänsande, och,