hon aldrig. haft, . men deri-är hon allt ense med sitt samvete; tocke det är, och anserssig göra rätt som hon gör. Snickaren, odågan der och fredsstöräreri, som jag vet att herrarne känna, har vridit skallen altare påna, först skrämt -opp na och sedan.tröstatna,i det:han lärt henne salighetsvägen, kantänka. Gumman är både pjoskig och storgod och sjelfrättfärdig, men nog tror hon gig vara den hon ger sig ut för, det bör jag väl försäkra för sanningens skull Den gamla gumman betraktade klockaren med det djupaste förakt, men teg. Den yngre qvinnan såg vänligt nog på den talande och yttrade; Ni har väl rätt, tror jag. Er vill jag i alla fallinte motsäga. Ni, fastän litet nog. presterligt sinnad, så klockare ni är, har dock alltid varit god och beskedlig både emot mig och gumman der, Hon kan nog vara sådan ni säger, men hon är icke: bättre för det. : Liksom hon förr i verlden, jag kan väl säga, sålde mig til spettoren, så skulle hon nu hafva. hjerta tillatt nyttja: mig såsom vägfyllnad, om det funnes en grop på salighetens väg, den hon icke kunde komma öfver på annat sätt. Men så arm och syndig jag är, så säger jag likväl, att förr än jag ginge till himlen på tocke vilkor, så följde jag mitt fattiga, för brott kanske fördömda barn till — — Nog inföll här kyrkoherden, uttala icke ordet! vi förstå dig fullkomligt ändå, arma barn! Du måtte hafva lidit mycket, mycket, för att kunna falla på en så tröstlös tanke. Låt henne pladdra så mycket hon villl inföll den gamla modern, som åter undansköt bibeln, den hön tagit igen för några ögonblick, och deruti hon under tiden läst gnolande — Låt henne pladdra! Det gör mig ingenting. Må det också vara sant hvad hon säger! Så mycket bättre. Ty jagavet, att ju