Aftonbladet – 12 augusti 1858, sida 3

riksmöten, och i allmänhet. hade.hans väsende en viss aristokratisk prägel; han egdö en viss säker och småförnäm takt i sättet att vara, utom i: tungomålet och språket, deri den ostuderade dannemannen lätt förrådde sig. .Fader klockare ! sade kyrkoherden — det var ett vackert förhållande. mellan kyrkoherden och-hbans fordne klockare: den förre visåde aktning för den senåres något Högre ålder, den sevare: behörig vördnad. för den förres embete, ehuru det lätteligenderjemte märktes, att också han räknåde sig till prePSerskapet — Fader kloökaret. ropade kyrKoherden, finnes det ej sommartiden en gångstig, sombetydligt förkortar vägen till fattighuset? . .. s Jo, det gör det visst, det, herr kyrkoberde! svaradeklockaren, : Således, fader klockare, gå ni förut, så följa vi efter! Behagar deteder, mina herrar ? Vi företogo vår vändring med mg i munnen älla de bland oss, som kunde röka. vandringen var angenäm, ty, vädret var godt och. vägen -hvarken. ful. eller. dålig, emedan den gick dels öfver ängar, dels utefter dikesrenar, som ej voro fuktiga. Hvar och en vet, att när man går i så kallad gåsmarschs det vill säga den ena efter den andra, ingen sammanhängande konversation kan underhållas. Deraf hände ock nu, att än en fråga lemnades obesvarad, än ett svar lemnades utan upprmärksämhet: men emellertid: kommo viganska riktigt och snart nog. så långt, att vi fingo stugan i ögonsigte, och ej långt derefter. uppnådde: vi den. Här,, sade klockaren, ,ha vi stugan; men är det verkligen mina vördigej och högtärade herrars allvaratt vilja-se käringen och höra på detta gamla babblamente? ,Hvad menar ni, fader klockare ? frågade kyrkoherden;