Aftonbladet – 12 augusti 1858, sida 2

församlings om beundran vittnande miner, fixerade han skarpt den unge prestmannen. Men denne fixerade snickaren tillbaka ännu skarpare, utredde noga de särskilta bibelspråkens innehåll; visade att de alldeles icke sammanhängde med den fråga sniekaren. uppkaståt, och att denne således alldelesicke förstod sid egen mening eller hvad han åberopade ur bibeln. — Snickaren var redan i det närmaste bragt ur koncepterna; men då han i sina många åhörares blickar läste deltagande jemte en viss osäkerhet om, ,buru med tvisten kunde hänga tillhopa, hemtade han mod af förtrytelsen och började. att låta ett verkligt regn af bibelspråk nedströmma öfver den unge prestens hufvudy under det-att han allt mera höjde sin röst, förmodligen för att dermed stärka sitt mod och försvaga sin motståndares. Men den unge presten var ej den. som lät sig öfverrumplas ellerskrämmas, Med den lugnäste värdighet gick han nu tillväga på samma sätt som nyss förut: med den största enkelhet och lättfattligheti uttrycket ådägalade han snickarens begreppsoreda, okunnighet och förvillelse; så att hvar och en kunde inse detta, och på flera ansigten visade det sig tydligt, att man verkligen insåg det. Och när den unge: prestmannenmärkte detta och hunnit försäkra sig om, att det lifliga intryck, han lyckats göra på åhörarne, var tillräckligt starkt för att ega någon varaktighet, slutade hanatt tala och reste sig: från. sin. plats, med högburet hufvud och en obeskrifligt imponerande hållning, så att vi, hans sällskap och följeslagar, övilkorligen vände vår uppmärksamhet från saken till personen. Han tyektes växa på höjden, och hans bröst vidgas, och hans stränga blick blef brinnande. Med några steg trädde han fram om platsen, der har suttit, och yttrade till de församlade lugnt och allvarligt: Mina vänner och fromma