Aftonbladet – 12 augusti 1858, sida 2

gjorde inkast mot hans bibelförklaring, kullkastade det försvar han försökte för densamma, och försatte honom i sådant bryderi, att han icke förmådde reda sig ur fläcken, utan endast, skrikande och stammande, upprepade gång efter annan ett och detsamma. Han märkte sjelf tydligen, hvilket för honom ofördelaktigt intryck detta gjorde på åhörarne; han blef både förvirrad och uppbragt, och i vredesmod tog han sin hatt och rusade ut samt begaf sig sin väg; och då han först senare på qvällen återvände, sågs han vara ötverlastad. — Detta bevisar kanske mindre att ban är drinkare, än att han saknar saktmod. menniskokärlek och den inre äkta tilliten till sin öfvertygelses sanning, samt att han icke förmår lida för sin tro, hvilken således icke kan vara den äkta och rätta. Det vore dock intressant att närmare betrakta och höra denne snickare, yttrade jag. I -Det skola vi med herr komministerns tillåtelse göran, sade adjunkten, som med detsamma frågande vände sig till sin blifvande svåger; jag har hört honom förut, men det torde ej för herrarne blifva utan allt intresse att höra honom för en enda gång. Gerna för mig,, svarade komministern; stigen in till honom, mina herrar! men urs ikten att jag af vissa skäl ej gerna görherrarne sällskap. Beledsagade af kyrkoherden och adjunkten gingo vi, patronen och. jag, dristeligen in i sulckarestugan, och togo plats på en bänk bland de andra åhörarne. Snickaren gick -af och an på goölfvet med korslagda armar, i skjortärmarne äfven nu, och blickade med nedlutadt hufvud rakt framför sig. Han märkte ganska väl vår ankomst, ehuru han icke ville låtsa derom; men han var synbarligen besvärad af vår närvaro, ehuru han sökte dölja så väl det ena som det andra;