sin bror, om hon hade på hjertat att upplysi och förbättra honom i något afseende; hon borde framförallt icke såra sin gamla; vörds nadsvärda mor, som i hela sin lefnad varit icke blott såsom maka och moder, utan äfven såsöm en sann kristen en föresyn för alla; den gamla modern egde en större erfarenHet, än någon: anhan inom slägten, ej blott af verlden. och lifvet, utan äfven af menniskohjertats angelägenheter och behof; och isynnerhet. borde hon, systern, såsom. en ganska ung person, samvetsömt befara möjligheten af misstag och förvillelse; detta hörde till den sanna kristliga ödmjukheten. Men detta förståndiga tal förmådde icke hejda flickan, som, med tårar i ögonen och en ton, som tycktes vittna om inspiration, förklarade att i allt, som rörde Frä saren och hans församling, hade köttet ingen talan och intet vittnesbörd; i afseende på sådana ting funnes det ingen slägtskap eller vänskap, utan endast bandet mellan bröder oeh systrar i trone. Det låg i flickans tal en brinnande öfvertygelse, en :energi, som gjorde ett starkt intryck, utan att behaga, oeh vi kunde af hvad hon nu yttrat, och framförallt af sättet, hvarpå det yttrats, draga den säkra slutsats att också hon var hvad man i klandrande mening kallar en läserska. Sedan den äldre systern sagt detta, afstannade konversationen, och man kom nu från steken till tortan. Vinet är det som förlänger måltiden, men något sådant fanns ej på den torftigt lönade komministerns bord; måltiden nalkades således snart sitt slut, och man tycktes vara i begrepp att stiga upp, då den yngre systern, en qvickögd flicka, som säkert ej ännu fylt sitt adertonde år, lät höra ett fnitter, som synbart gjorde: pastorn orolig och föranledde honom att äfven med henne, genom blickar och vinkar, söka hemligt förstånd; men äfven denna gång utan attlyckas. Iy sedan fnittret öfvergått till skratt, ett så mycket lifligare, som det tycktes -hafva varit länge undertryckt, och sedan flickan en gång upphört att skratta, försäkrade hon; att snickaren vore mycket rolig, att det vore en