man läste derjemte sin bibel hemma, äfven ofta om helgdagarne, sedan man variti Guds hus, och man försummade aldrig sina morgon-, aftonoch bordsböner, men : man sväsnades icke med Guds ord och man åbäkade sig icke med sin gudlighet; man fruktade Gud, man arbetade med fart och man roade sig dugtigt, man höll lekstuga och man svängde sig i dansen, och man hädade ej med illskefull gudsnådlighet sin nästa, om hon något afvek från denna förståndiga måtta, blott att dess lefverne var ärbart och hederligt. Pastorn, som håde ögon, hvilka voro på en gång särdeles milda och särdeles kloka, tycktes söka hemligt förstånd med sin gamla mor, hvilket hon ieke märkte eller låtsade sig icke märka. Gumman uttalade ohesväradt åtskilligt annat i samma anda och slutade — det märkte man på henne — ej förr än hon ansåg sig hafva kommit till punkt. Sedan gumman upphört att tala, tycktes pastorn likaledes söka hemligt förstånd med sin äldre syster, i afsigt, såsom det föreföll mig, att förekomma en. utgjutelse af henne, hvilkens höga färg och kastning hit och dit på stolen tycktes bebåda någon opåkallad trosbekännelse. Men han lyckades ej heller denna gång. Flickan yttrade sin mening lika litet förbehållsamt som den gamla modern, och hennes omdöme utföll icke mindre tillförsigtligt och afgörande. Hon tog snickaren helt och hållet i försvar mot anklagelsen för dryckenskap; drucken hade hon visst aldrig funnit oom i hvad vissa menniskor ansågo vara dryckenskap eller åbäkelse; det vore deremot en väckt kristens varma hänförelse; vissa personer hade ej ännu lärt känna andans verkningar; snickaren vore en värdig Herrans tjenare och förtjenade att betraktas såsom ett efterdöme äfven för mången, som offentligen låtit inviga sig till tempeltjensten. Pastorn, som satt jemte sin äldre syster, syntes stäfja hennes fart, i det han mildt klappade henne på armen och med en låg, men förnimbar röst manade henne att noga besinna sig, innan hon fälde ett så afgörande omdöme; hon, borde ej i andra personers närvaro tillrättavisa