mannen, likväl utan att visa pastorn någon vördnadsbetygelse eller förändra sin egen vördnadsbjudande hållning, halft brummande åter ingick i sin stuga. ANDRA KAPITLET. Middagsmåltiden. Sedan pastorn lemnat sin trilla och hjertligen helsat samt infört oss i den midt för förstugudörrarne belägna matsalen, der samtliga damerna genast voro oss till mötes, började han med att lika mycket inför de sina, som inför oss beklaga sig öfver den oturen, att kyrkoherden sjelf af eget inbjudet. främmande förhindrats att spisa middag med oss. Vi gingo naturligtvis ännu en gång till bränvinsbordet, innan vi satte oss till ordentlig spisnmng. : rr vid början af måltiden skyndade pastorn att upplysa, att den. personen, som så ogästvänligt välkomnat oss på gården, vore den snickaren, som arbetade åt honom, och att han, snickaren, derjemte vore, för att bruka ett temligen mångtydigt uttryck, en så kallad läsare. Sådana menniskor, menade komministern, borde försigtigt och skonsamt bedömas, ty hvar och en vore det tillåtet att utöfvareligionen efter sitt eget hjertas kraf, ochi detta afseende ville han icke, kunde ej heller fälla något klandrande yttrande om mannen; dock kunde han icke gilla honom i det afseendet: att här hade det syftet, att i församlingen upprätta en egen församling och den oseden att .taga för mycket till, bästa samt att han försummade sitt arbete. Den gamla modern vidtog, der pastorn slutade, och fälde om snickaren ett ganska skarpt och afgörande omdöme. Gudfruktigt folk, försäkrade gumman, lefde icke i äldre tider på det sättet: man gick söndagligen ordentligt i kyrkan,