Aftonbladet – 10 augusti 1858, sida 3

jen grundad anledning att med nyfikenhet förväg fråga, huru vederbörande uppfatta lä rostolens ändamål, hvilka läroämnen och hvil ken lärokurs de bestämma såsom föremål fö undervisning och examinering, samt huru d anse de personer böra vara i anseende til lärdom och bildning qualificerade, som vi besättandet af denna. lärostol företrädesvi böra komma i åtanka. Efter vår åsigt kan man uppställa ganske stora fordringar på en blifvande professor de nordiska språken vid ett svenskt univer sitet. Till en början antaga vi såsom en oef tergiflig fordran, att de, som till denna lära replats böra komma i åtanka, måste ega stu dier, som till riktpunkt egt det respektiva lä roämnet och som grupperat sig just omkring detta. Ju större och mångsidigare den kun skap är, som blifvit en frukt af sådana studier, och ju grundligare på samma gång denna kunskap är, samt ju mera den är förenad med ett redan ådagalagdt lefvande intresse för saken, desto bättre är den ansökande . qualificerad för platsen. Så önsklig det emellertid kan : vara, att den ansökande ar i besittning af kunskaper i många ämnen. så äro dock vissa ämnen af den beskaffenhet. att de för platsen erfordras såsom a:ldeles nödvändiga, ja! så nödvändiga, att de icke kunna ersättas af någon kunskapsmassa, hvilken som helst, i andra ämnen. Det blifver visst ett ganska önskvärdt och prisvärdt förhållande, om den ansökande, bland annat. befinnes vara en stor latinare, grek, sanskritolog, om han djupt inträngt i anglosaxiskan,. mcesogötiskan och de forntyska dia!ekterna; men all denna kunskap är af ringa eller nästan intet värde, om han ej tillika och företrädesvis är hemmastadd i Nordens fornspråk. uti alla dess former, det vill säga, först och främst uti isländska och sedan i det fornsvenska run-språket och landskapslagarnes idiom. Men det gör icke till fyllest, att han känner nordens äldre språk: han bör äfven vara förtrolig med den nu lefvande svenskan, danskan och norskan i alla deras munarter, det vill säga, landskapens dialektskilnader. Hittills hafva vi talat endast-om nordisk språkkunskap, såsom någonting för den ansökandes qualifikation alldeles nödvändigt och oundgängligt.. Men enligt vår åsigt, äro ej härmed alla verkligen befogade fordringar uppfylda. Lika nödvändig för den ansökande är också kännedomen om Nordens fornmyter, om folksagorna, sägnerna och folkisorna öfver hela Norden, från äldsta tider intill närvarande dag. Om nu allt hvad vi hittills yttrat eger sin riktighet, så följer deraf åtminstone så mycket, att icke hvar och en grundlig språkkarl och humanist i allmänhet, huru utmärkt han än må vara, är skicklig och tjenlig till platsen, som äfven och isynnerhet fordrar specialstudier i ämnet. Men huru lyckas universitetet attförvissa sig om att träffa en rätt qualificerad ansökande? Säkert är det åtminstone, att en så mångsidig (ehuru mot en och samma medelpunkt konvergerande) kunskap icke kan ådagaläggas genom ett enda sådant lärdomssprof, som i akademisk stil kallas specimen, om ej uti ett enda eller ett par af dithörande ämnen. För en sådan plats specimenerar den bäst, som under en följd af år lyckats dokumentera studier uti de särskilta delarne af ifrågavarande vetenskap och som på sådant sätt, före all tillfällig utsigt till befordran, tillika ådagalagt en verklig kärlek och tillgifvenhet för nordiska språken och litteraturen. Vi hafva ansett lämpligt och tillständigt, att yttra oss öfver ämnet, så gerna först som sist.