Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 2

denna lycksalighet kunnat räcka för lifvet, så kan jag endast suckande och med beklämdt hjerta draga, mitt ödes tunga börda. De hade kallat Alice ombytlig — ack, huru orätt! Ingen mensklig varelse kan vara en annan mera sant tillgifven än hon var mig. Jag behöfde blott finna min herre, än. cis, brukade: hon -säga, när jag skämtade med henne deröfver. Det var honom jag sökte under alla de långa åren, och jag började tro att han aldrig skulle komma, men från första ögonblicket, då jag hörde dig tala -och mötte din blick, kände jag, att han var mig nära. Och jag bär min herres bojor med glädje, sade hon, kyssande min hand. Och jag är säker att detta var hennes allvar, Jag behagade henne mest då jag behandlade henne; mest som ett barn. Hon var icke en engel — hon Var en häftig, stolt varelse. Hon gjorde tusende gånger uppror, ehuru hon kände sig lycklig under mitt -herravälde. Men det var tjusande att se henne, när hon vände sig ifrån mig medlågande blickar och djup rodnad på kinderna — tjusande att se henne, just med handen på dörrvredet, böja sitt stolta hufvud i ödmjukhet och vänta, när jag sade; stanna, stäng dörren och hör mig. Och likväl var det farligt tillika. Jag, som aldrig förut hade varit älskad, huru kunde jag blifva annat än en tyrann, då en så ädel varelse så ödmjukt underkastade sig min vilja I Hon älskade mig. Hvarje sträng i hennes ytterst känsliga hjerta vibrerade och darrade i de mest välljudande harmonier vid mittanslag; och likväl var jag icke nöjd. Jag försökte moll-tonarten — jag sårade henne grymt genom hennes djupa tillgifvenhet för migJag inser det nu. Någon verldslig klokskap fann vägen till mitt hufvud och hviskade, att jag gjorde ett bortskämdt barn af min hustru enom mitt eftergifvande sätt, och att hennes. karakter aldrig skulle utveckla hela sin styrka under så mycket solsken. Jag handlade på grund af denna ingifvelse, glömmande huru pröfvad hon redan blifvit i bekymrens glö