-——AA MIN FÖRLORADE ALICE. Hvarföre gifte jag mig med henne? Jag jorde mig sjelf ofta denna fråga under de äga, som efterträdde vår smekmånad. Rätteligen. borde jag aldrig hafva gift mig med någon. Likväl älskar jag henne som jag alltjemt älskat henne. Hon bade måhända den mest allvarliga kac rakter bland alla sina jemnåriga. Under hennes flicktid kunde jag icke förstå henne. och jag tänker ofta, när jag lyfter min blick till hennes allvarsamma, stilla ansigte, då hon sitter midt emot mig vid middagsbordet, att: jag icke förstår Henne ännu. Manga tankar :arbeta inom hennes panna, hvarom jag ingenting vet, och flammor af känsla slå ut ur henmes ögon ibland, men draga sig tillbaka igen, liksom fångar, Avilka stundom genom sina fängelsegaller stjäla es blick ut i den yttre veriden och sedan vända tillbaka inom sin tegelstensmurade enslighet. Hon är min maka. Hon tillhör mig och jag eger heppe så, som ingen annan kan -ega henne. Hon bär mitt nämn och intar bögsta platsen vid mitt bord: shon åker bredvid mig i min Vagn och tar Win arm då vi promenera; och likväl vet och kanoner jag alltjemt, att den fordng älsklingen flytt från mig för evigt, och att det blott är skuggan af den glada Alice, som jag vanu; under falla blomstringen af hennes ljusa ungdom, hvilken nu sväfvande dröjer qvar hos mig. Hon var ej ett barn, när jag gifte mig med henne, men Jikväl ganska ung. Jag menar att lifvet hade lärt henne lexor, som vanligt: wis endast gifvas de gråhåriga, och lagt på henne bördor, som med ritta tillhöra de gamla. Ingen kärlek hade omhuldat hennes barndom, och sexton år gammal lemnädes hon åt sig sjelf, för att helt och hållet bero egna ansträngningar. Slägt och vänner hade hon inga, brukade hon leende säga till mig; men jag har sedan kommit underfund med att hennes systrar lefde, och i lyckliga hem. vid den tiden, då hon erhöll det farliga