denna rodnad, och dock gjorde jag det och längtade att veta dess orsak samt undrade hvilken tanke hade frambringat den. Fred, gr mig min hatt, sade bon till sin hund med en liten tillgjord gäspning. Jag gissar det är tid att gå hem till qvällsvarden. Är du hungrig, kusin Frank ? Ja... Åh nej, svarade jag, med tankarne ännu fulla af denna rodnad. Hon skrattade godlynt och tog hatten af Newfoundlandshunden, som hade bringat den till henne i sin mun. Hvad du tycker mycket om denna stora hund, sade jag, då vi uppstego från våra platser under trädet, 3 Tycker om hönom? Hon böjde sig ned öfver honom med en hastig, ovilkorlig rörelse, tog hans stora hufvud mellan sina begge händer och kysste den hvita skönhetsfläcken på hans panna. Tycker om honom; kusin Frank? Långt mer; denna hund är min vän! Han är den enda i verlden som varit, eller som är trofast emot mig och som jag . hon afbröt sig sjelf rodnande. Som du har varit trofast emot, sade jag, slutande meningen i hennes ställe. Det är hvad folket påstår, svarade hon leende. Men se på honom, betrakta dessa vackra ögon och säg sjelf om det vore möjligt att icke hålla af honom. Min stackars gamle Fred, så hederlig i denna tråkiga verld! Hon suckade och klappade åter hans hufvud; och han svängde sin yfviga svans och såg upp i hennes ansigte med ögon, hvilka voro, som hon sade, sköna, och, hvad som var än bättre, fulla af tillgifvenhet och pålitlighet, Jag betviflar att du kan hålla jemna steg med 0ss, sade hon, sedan vi gått ett htet stycke; Fred längtar efter en kapplöpning. och jag brukar alltid gifva honom en sådan genom skogen. Du ursäktar 0ss?2 Ja visstl, I ögonblicket var hon borta som vinden, och hunden rusade efter henne skällande, så att det återskallade i skogen. Jag såg henne icke mer den aftonen, z .