forskande omkring sig och upptäckte mig der jag stod i den lilla lunden, med hunden mellan oss. Hon utbrast i ett lätt skratt. Jag tyckte mig spela en temligen löjlig figur, men tog saken dristigt och frågade kallt: Är ni Alice Kent? SMan kallar mig så. Då förmodar jag att jag får kalla er kusin, ty jag är Frank Atherton? Kusin Frank! Vi hafva väntat dig denna vecka. När kom du? Just nyss. i Hon bjöd mig plats bredvid sig. Vi samtalade länge om vår slägt, våra gemensamma vänner och om Athertonska familjens åldriga hem. Hon var enkelt, ganska enkelt klädd, i ett grått tyg, som nedföll omkring henne i lätta, mjuka veck. Hennes bruna hår var mjukt och vackert, men hon hade vårdslöst bortstrukit det ur pannan, i stället att hafva det klädt med den omsorg man skulle väntat af en bland stadens damer. Hennes drag voro oregelbundna, fulla af lif och själfullhet, men afgjordt fula; hennes hy var vac-. ker, hennes mun nästän stor, men frisk och leende; hennes ögonbryn .hvälfda som om de gjorde frågor; hennes ögon voro stora, af en mörk obestämd färg, mycket behagliga att blicka in uti, och mycket hänförande äfven, efter hvad jag sedan fann på min egen bekostnad, Dessa ögon voro den enda yttre skönhet hon egde och omedvetet gjorde hon det mesta möjliga af dem. Ehuru jag endast känt henne fem minuter, insåg jag detta, då jag af en händelse hastigt såg upp och mötte den nyfikna blick hon fästade på mig. Hon hade upphört att tala, och satt och studerade mitt ansigte uppmärksamt, med halfslutna läppar och en älsklig rodnad på kinderna, då våra blickar möttes. Det låg en elektrisk stöt i denna blick, jag såg färgen på hennes kinder blifva djupare och sprida sig upp till hennes panna, och en rysning geniomilade mig från hjessan till fötterna. Det vår farligt för mig att betrakta