ansvaret för sig sjelf och kom uti stora verlden att utöfva det. Om denna del af sin lif talar hon aldrig, men någon, som kände henne då, har berättat mig mycket derom. Det var en tid af strider och svårigheter, som det naturligtvis skulle vara. Nyss utkommen från en stor pensionsanstalt, var hon, ung och oerfaren, föga beredd för det hvirflande lifvet i en stor och sjelfvisk stad, och tårar tränga till mina ögon, när jag med ett slags nandran tänker på detta barn, som banade sig väg genom svårigheter, öfver hvilka starka män hafva staplat, och skapade sig sjelf ett namn, en ställning och ett her, Hon skref först handtverksmässigt för dagbladen, illa lönad och föga värderad. Småningom uppgingo klarare dagar, och den lurande vargen, nöden, vek undan från hennes dörr. Hon blef nu beundrad, läst, eftersökt och, framför allt, väl betald. Men just då kunde hon icke draga fördel af den vishet hon köpt till så högt pris. Hon höll sitt hjerta i sin öppna hand, oeh det sårades och marterades dagligen. Jag kan lika lätt upphöra att andas som upphöra att älska, brukade hon säga med ett lyckligt leende. Förebrå mig i min dårskap; låt mig glädjas af mina leksaker, och om de brytas sönder i mina händer, så kan du icke kjelpa det, och jag skall icke kome ma att söka deltagande hos digi ; Hon var icke skön; men någönting — antingen det var hennes snillrika och lyckliga utseende eller den lifliga glädtigheten i hennes väsende, som förtrollade folk, och gjorde henne omtyckt. Männen begingo alla upptänkliga dårskaper för hennes skull, och icke illenast unga Karlar, hos hvilka dylika galenskaper äro ursäktliga, utan sådana, som kunde egt för mycket förstånd att fångas af hennes strålande bliek eller de glada klocktonerna i hennes löje. Hon förlitade sig dock icke på dem, hennes tidiga erfarenhet hade ärt henne annat; meh jag tror att homtyckte om: dem för en tid, tills ett nytt infall utträngde det gamla, och så dansade hon dem förbi och var försvunnen,