1857 års riddarhus. Att personer, hvilka antingen räknat sina anor från yngre grenar af konungaslägter, eller ock genom stora jordbesittningar, öfvergångna efter förstfödslorätt från far till son, alltid utöfvat ett visst politiskt inflytande på sitt lands: öden, ligger i sakens natur, och denna företeelse återfinnes i alla europeiska staters historia. Hvad som till en början ansågs och behandlades som ett slags politisk naturnödvändighet, bar sedermera ordnats och bestämts i de särskilta ländernas författningar, der ej en kring sig gripande konungamakt redan tidigt förstått hos sig samla statens hela styrka under ett allt uppslukande envälde. Den äldsta nuvarande bland dessa politiska aristokratier är den engelska, och möjligheten af dess fortfarande bestånd har blifvit förklarad dels deraf, att större delen af landets jord befinner sig oafytterlig i adelns händer, dels ock af den stränga förstfödslorätt, hvarigenom familjernas yngre söner återgå till andra samhällsklasser, hvilken senarc omständighet gifver åt sjelfva aristokratien ett slags demokratisk karakter. De pärskammare, som Tyskland för närvarande eger ati uppvisa, ha alltifrån sin första uppkomst betraktats såsom en tom form, och man har inom det politiska lifvet vanligen helt och hållet förbisett deras tillvaro. I Europas öfriga stater, med undantag af Sverge, finnes ingen aristokrati i politisk mening. Svenska riddarhuset har, i trots af sin besynnerliga sammansättning , obestridligen i fordna dagar intagit en framstående plats ; landets politiska historia. Ehuru kufvadt under Carl XI och hans son, återvann det efter dennes fall gitt fordna inflytande, och ha l sedermera ; sällan och isynnerhet vic tvenne tillfällen, 1789 och 1809, visat sig förtjent af nationens tacksamhet. I början al det statsskick, som grundlades sistnämde och som redan följande året började i tillämpningen gestalta sig helt annorlundå än grundlagsstiftarne beräknat eller ens kunnat ana. företedde väl icke adelns beslut någon ohörsamhet emot den nye regentens afsigter; men en genom talanger och än mer karakter stark minoritet ådagalade en efterdömlig sjelfständighet, som då utgjorde den enda oppositionen, hvilken, om ock ständigt i voteringa besegrad, likväl utöfvade ett mäktigt och välgörande inflytande såväl på de båda folkvalda stånden som på opinionen i landet. Denna opposition blef, efter att redan vid 1834 och 1840 årens riksdagar af åtskilliga anledningar ha blifvit i viss mån förlamad och vänd i en skef riktning, omsider efter tronombytet 1844 helt och hållet sprängd. Huru och med hvad medel denna sprängning tillvägabragtes, skulle blifva för vidlyftigt att här omtala. Så mycket kunna och vilja vi likväl i förbigående nämna, att sedan den nya regimen vändt sin liberala sida emot den redan förut för densamma ingalunda främmande oppositionen, denna. sålunda naturligtvis imgenting hade att opponera emot, utan fick i allsköns lugn fira sin frimåndag. :Men då innan kort en förändring försiggick i regimens rörelser och den vände sin, om ej reaktionära. dock halft konservativa sida emot representationen, så fanns. ej mer inom adeln och knappt inom de öfriga stånden någon motvigt häremot, utan man följde troget ansigte mot ansigte i den politiska -rymden sin höga ledstjerna i samma kretslopp som -jorden följes af månen, hvilken drabant, som bekant är för de stjernkunnige, ej heller någonsin visar mer än en sida — förmodligen den behagligaste — emot sin. planet, huru denna än må vända sig. De partier eller måhända rättare sagdt partilemningar, som inom riddarhuset vid sistförflutna riksdags början funnos färdiga att inträda på täflingsbanan, hade ej sedan den föregående riksdagen undergått någon förändring, De i strängare mening konservativa, en fåtalig och föga inflytelserik klass, lika aktad från ena sidan för sin orubbliga och numera mindre vådliga konseqvens, som värderad från den andra sidan för det liberala sken den genom vissa små motsatser förlänade denna sida, framträdde: mera sällan under riksdagens förhandlingar, och röstade i de flesta frågor med junkrarne. Hvad dessa senare angår, visade de sig ingalunda hafva i ringaste mån förlorat den säkra sjelfförtröstan. som är dem så egen, och hade ej heller något fall att befara; tiderna voro. dem icke ogynsamma, framtiden dem bestämdt tillförsäkrad. De äldre liberala åter, männen af 1840 och 1844, hade, harmsna öfver förlusten at det inflytande, som. allt mer och mer syntes gå dem ur händerna, och svikna i de förhoppningar på reform, hvilka så länge föresväfvat derb inbillning, vid riksdagens början sökt tillvägabringa en sammanhållningspunkt, och grefve von Platen öppnade i sådant ändamål för dem sina salonger, der under de första månaderna af riksdagen sammanträden höllos. Snart insåg man dock, att härmed . föga stode att uträtta, och detta af flerehanda skäl. Först och främst var det program, som för tillfället afgafs, affattadt i så ytterst försigtiga och allmänna ordalag, att Jet ganska väl kunnat inrymma alla möjliga meningsskiftningar, hvilket ock till icke ringa del var fallet. Under det vissa bland dem, som besökte dessa sammanträden, voro kända ansvaret för sig sjelf och kom uti stora