Aftonbladet – 5 augusti 1858, sida 3

ida mehn och förnärmas, är oförenligt med Ifva kyrkans väsende som en rent andlig t. Väl eger ett -kyrkosamfund rätt att utesluta ur sitt sköte medlemmar, dem det anser sig ovärdiga, men denna ritt kan det rättsenligt aldrig utöfva, med. mindre religlonsfrihet eger rum. All kyrkotukt är ders förutom ett nonsens. -Enstatsreligion är ett oting, som, om det motverkar statens intressen och ammar skrymtare i stället för sam,vetsgranna medborgare, dock framförallt skadar och omöjliggör religionens. Man kunde. vänta att i ett land, der presterskapet innehar en fjerdedel i lagstiftningen, religionens intressen mer än i något annat land borde bevakas, och att väl presteståndet företrädesvis borde tillse, att alla lagar affattas i en upplyst, kärleksfull; mild och med vår kristliga läras väsende öfverensstämmande anda. Men huru detta sker, det har framförallt visat sig i religionsfrihetsfrågan. En barbarism, som staten redan uti de flesta länder bar afskuddat sig, vill man bibehålla för ett kyrkligt samfund, det man dock detta oaktadt icke har försyn för att kalla kristligt. Men, kan man fråga, är då hr B. sjelf så fången i de kyrkliga formerna och fördomarne, att han ej mäktar inse en sann kristendoms fordringar? Nej, de artiklar, med hvilka han i början at 1840-talet uppträdde i Teologisk qvartalsskrift samt i den sedermera i Lund utgifna litterära tidningen Studier, Kritiker och Notiser, göra detta på intet sätt troligt. Men en trogen lärjunge af. Reuterdahl, följde han snart denne efter i hans omvändelse. Och det är en egen företeelse med alla renegater i reaktionens tjenst: just för att undanrödja all anledning till misstroende hos det parti, uti hvars leder de nu trädt, omfatta de de nya lärorna med -:en ifver och drifva dem till en ytterlighet, att de lemna lärornas gamla anhängare långt efter sig. re ——