ett konstmedvetande, som förstår att göra konsten till hvars och ens dyrbara intresse, utan att derföre i någon mån förringa densamma i och för sig. Man har sagt: industrien skapar en ny klass menniskor, proletärer, heliofober, som ej kunna se för bomullsdamm, ej höra för maskinbuller; som lefva och dö slafvar af sin herre och sitt arbete. Men man skulle också kunna säga, att industrien genom Manchester-expositionen gjort alla förr så skilda klasser till bröder i och genom skönhetens hyllning, liksom den för några år sedan samlade alla nationer såsom bröder inför slöjdflitens verk. För vår del hafva vi ej erfarit att någon den slemma nyttans smådjeflar presiderat vid dessa stora nationalmöten. Hvarföre då ej vilja tillerkänna industrien det goda, som den bemedlar. Vi skola ej längre uppehålla oss vid de trumpna invändningar man här och der gör emot den nya tidens idetjenare — industrien. Att just industriens brännpunkt i Europa blef skådeplatsen för dess förnämsta konstexposition, är, som vi sagt, betecknande för det nya lif, som gryr inom oss och öfver oss. Konsten, fri och hög och gudomlig till sitt väsende, skall blifva hemmastadd hos oss. Konsten, förr upptagen med nådigt bifall hos de rika och förnäma, skall blifva gäst i arbetarens hem, och arbetaren blifva barn i huset inom konstens helgedomar såväl som de rika och förnäma. Är det något ondt i den nivelleringen? Sådant der har Englands folk, dess industriidkande folk, troligtvis sedan långa tider tillbaka anat och känt, och aningen har nu börjat blifva verklighet. När arbetarens fantasi börjar sysselsätta sig med konstsköna former, är hans sedliga utveckling på god väg. Vi hafva flera anledningar till att påstå, det industriens män i sitt arbete att sprida konstens välsignelser öfver hela sainhället gått medvetet tillväga, Bland andra den ka-rakter, som vissa af de för expositionen utgifna katalogerna egde. Der var t. ex. en, som hette A peep at the pictures, och som såldes för en penny. — Englands böcker äro, som bekant, mycket dyra, Skrifterna för folket äro så mycket billigare och — ofta nog — på samma gång bättre. Den lilla vägledningen, vi ofvan citerat, var i sitt slag ett litet mästerstycke; — en liten konsthistoria på några blad, aforistisk förstås och likväl så der gripande, målande, som folkskrifter böra vara. De korta biografiska notiserna t. ex. i den lilla boken, huru väl skrifna just för att fästa sig i barnets, i den unga olärda qvinnans, i arbetarens minne och fantasi! På 32 sidor får man höra talas om den tid, hvari den kristna målarekonsten egde sitt upphof, om mysteriernas makt öfver fantasien, om det förhållande, hvari konsten derigenom kom att stå till religionen, om madonnakulten i kyrkan och i atelieren, om färgernas betydelse i de religiösa målningarne, och sedan om hela raden af de utmärktaste målarne, om Cimabue, Giotto, Taddeo Gaddi, Masaccio, Angelico da Fiesole, Fra Filippo Lippi, Francia, Perugino, Bafael, Fra Bariolommeo, Leonardo da Vinci, Hans Memling och Quentin Matsys, Bubens och Murillo, Hogarth och Reynolds, Morland och Haydon 0. 8. v., vidare om S:ta Catharina och S:t Christopher, S:t Sebastian och Copernicus m. fl., allt efter de olika ämnen, hvartill målningarne gåfvo anledning. — Man föreställe sig ett ungt, genom engelsk åskådningsbildning väckt och uppfostradt sinne inne i denna tafvelverld, med en dylik liten så hjertans förtrolig skrift i sin hand, och man bör kunna ana, hurudan folkbildningen här småningen skall blifva understödd af sådana skolor som den i Kensington upprättade, hvarom vi i en föregående artikel haft tills fälle yttra oss. Och för att ännu en gång göra oss skyldiga till. den fåvitskheten att vilja taga industriens och Englands försvar i fråga om konstsinne och konst, — om industrien vore de högre intressenas mordengel, om den, i stället för att, enligt vår åsigt, vara ett redskap för dessa högre intressens nya utveckling, vore en demoraliserad tids Circe eller kopplerska, stadd på väg att göra oss alla till ett slags den cmedelbara nyttans flitiga svin, — huru förklara den allmänna fordran på konstnjutning, på konstens hyllande och omvårdande, som i dessa dagar så högt uttalas af det industriella England! Huru förklara, att ju högre skorstenarne och kolrökspelarne stiga mot himlen — med andra ord, ju större välde industrien vinner, desto flera engelska män och qvinnor egna sig åt konsten, och det ej under något medlidsamt leende från industriidkarens sida, utan tvärtom med hans understöd. Sannerligen, huru vi än från konstens och skönhetskärlekens synpunkt söka komma åt industrien, finna vi ingen sak med henne, åtminstone ej såsom den der är fientlig mot konsten. Utan tvifvel blir ej Manchester-expositionen den erda i sitt slag. Man väckte redan i fjol fråga om att dylika expositioner skulle anordnas tid. efter annan vid. de andra större industriidkande städerna. : Förslaget ansågs ej verkställbart. Men frågan om ett stort nationalmuseum i London står på dagordningen; och den karakter målarekonsten, såsom vi här ofvan i förbigående antydt, är på väg att antaga, låter oss mer än förmoda, det konsien går. en framtid till mötes i detta industriens land, der tills dato knappast en enda staty på någon af de offentliga platserna vittnat om folkets konstkärlek, Och skulle äfven England alltid förblifva fattigt både på konstsinne och på egna konstverk — konsten är dock der en makt, lika stor, om ej större än —rrr—r—r—O———— AA