ster, som skimrade i aftonrodnaden, ingången med den halfva qvarnstenen till trappa och den lätt tilltrampade stig, som, förde derifrån ut till vägen. Han helsade åter på sin barndomsvän, det gamla trädet, mot hvilket han stödde sig, och då hans blick föll på dess stam, var der något som framkallade ett svårmodigt leende. Det var en halft utplånad inskrift — det latinska ordet Effode, som han crinrade sig hafva ristat i trädets bark medelst en hel dags arbete, då han började att fundera öfver sin bestämmelse. Det må nu anlagas för en ganska egen tillfällighet, att barken kring inskriften hade danat en utväxt i form af en hand, hvars pekfinger var riktad mot det inflytelsedigra ordet. Så tycktes det åtminstone i det dunkla aftonljuset. En lättrogen kunde nu antaga, tänkte Ralph Cranfield, att den skatt, som jag har sökt öfver hela verlden, när allt kommer kring, ligger gömd under min moders dörrtröskel. I så fall har jag verkligen gått en dugtig omväg. Han tänkte icke vidare härpå, ty nu öppnades dörren och en gammal qvinna syntes på tröskeln, Hon försökte att genom halfskymningen upptäcka hvem det kunde vara som hade smugit sig in på hennes gård och stält sig i skuggan af hennes träd. Det var Ralph Cranfields moder. Tåtom oss gå förbi återseendet och öfverlemna den ena till sin glädje, den andre till sin hvila, om han fann någon hvila. Då morgonen frambröt, steg han upp med en sorgsen min, ty hans sömn hade likasom hans vakna tillstånd varit uppfyld af drömmar. Samma lidelse, som under de förflutna åren flammat inom honom, blossade ånyo upp, och mer än någonsin längtade han efter ait lyfta det flor, hvarmed hans ödes trefaldiga mysterium -var höljdt. Hans fordra syner tycktes hoptals hafva väntåt på honom