. Och allt detta midt uppe i bomullsdamm och stenkolsrök. Ja. Låtom oss afsluta vår artikel, såsom vi börjat den, med några betraktelser öfver industriens förhållande till den bildande konsten. Det kan icke undgå någon, som i stilla stunder låtit sina reflexionsspeglar vara i gång för att mottaga och återgifva det eller det fenomenet ur det närvarande lifvet, hurusom en ny såkernas ordning är på väg att öfvergå till en allmän ordning i och genom det nya arbetet, som heter industri. Man har trott och man har predikat, att denna nya riktning vore afgjordt fientlig mot den sakernas högre ordning som kallas andens verld, och man har slutat dertill af den ofruktbarhet, som samtidigt med denna industriens växande i har visat sig på filosofiens, på idernas, på det endast för sanningen i och för sig bedrifna arbetet, så väl som på skönhetskultens område. Man har velat och vill ännu i den andens riktning, som gifver industrien en så bred plats åtminstone bland menskliga intressen, se en verkan af en ond demon, som vill draga menniskan ner från dess höga bestämmelse, djupt ner till den der kortsynta, trångbröstade, men så mycket mer matfriska och njutningslystna nyttans trampqvarn, inom vilken ingen annan mensklig tanke kan göra sig hörd än ett nytt slags kategoriskt imperativ, som heter: Förtjena och njuts — För vår del hafva vi ingenting emot hvarken att sn förtjenar eller njuter,; men vi tro å andra sidan, att om den praktiska riktning, som det närvarande lifvet tagit, är ett steg bakåt eller åt sidan, så har detta varit betingadt af hela den föregående utvecklingen. Den ledes icke det ringaste till rätta igen genom att endast predika deremot. Det är endast det positiva arbetet för något godt och något stort som i grunden är mäktigt att tillintetgöra det slags onda, hvaremot man isynnerhet känner sig uppmanad att draga i härnad. Låtom oss derföre ej predika. Låtom oss först lära känna detta praktiska, hurudant det är och hvart det i grunden syftar, innan vi sätta oss på våra höga hästar och ropa ve öfver en makt, som är oss besvärlig. såsom allt det vi ej känna annorlunda än såsom en dunkel, men stark makt. Detta drag ur industriens lif, som vi här valt såsom betraktelsepunkt — Manchesterexpositionen — är det då endast ett drag af den der flitiga men njutningslystna satan — som frestar vår samtid... som, enligt hvad man vill påstå, ögonblickligen bjuder oss — förråda oss sjelfva, sådana vi för cn högre verld blifvit uppfostrade vid katekeslexor utantill och universitetslexor utantill och alla möjliga andra lexor både innan och utan?... Eller ett drag af engelsk fåfänga? Eller kanske en spekulation bara af några företagsamma karlar? Må man förlåta oss, om vi — med inrymmande af ett och annat element af dylika bevekelsegrunder — i grunden anse de män, som genomförde detta företag, hafva varit lifvade af sitt medvetande om konstens stora betydelse för lifvet i allmänhet och för det industriella lifvet särskilt! Låtom oss ej glömma hvad just industriens män gjort för skolväsendet inom sina distrikter, för spridandet af det vetenskepliga arbetets frukter ibland sina arbetare, ja för tillgängligheten af konstverk, medelst de musger och de parker; som de i fabrikstäderna upprättat Det är en skärf af deras, medelst arbetarens svett och blod vunna öfverflöd, det der — skall man säga. Det är bara en ny upplaga af det gamla panem et circenses.n — Välan... men en ypperlig upplaga, och så ypperlig, att motsatsen mellan det gamla och det nya samhället svårligen torde tydligare och mera till det senares fördel framträda än just i och genom denna nya upplaga. Manchester-expositionen var alltså, enligt vår förmening, en industriens hyllning åt konsten, medvetet uttalad af industriens män. Och man skall ej kunna frånkänna densamma denna karakter, äfven om man skulle hafva rätt i det påståendet, att dessa industriens män afgifvit denna hyllning först och främst derföre, att konsten är så oändligt nyttig för industrien. Hyllningen förblifver dock densamma, motiverna må nu förmodas vara mer eller mindre rena. Funnes någon fientlighet å industriens sida mot de högre makter, som kallas vetenskap och konst — sannerligen, den handlade på annat sätt; den reproducerade ej Daltons statyer på sina offentliga platser, den skulle sälja sina gamla konstverk i stället för att köpa nya, den skulle bränna biblioteker i stället för att med millioner bekosta nya. Saken är helt enkelt den, att industrien vill hafva nytt lif i den verld, hvars arbetsstyrka den är. Vi, den gamla skolans män, räcka ej till. Vi förargas på den stormande makten och vi fördöma den derföre som en afgrundsmakt. Utan tvifvel skola vi dock en dag hålla till godo med att flytta in i den nya skolan. Vi sade, att anledningen till denna industriens hyllning vore att söka i industriidkarens till allt större klarhet upptända medvetande om konstens betydelse för industrien. — Ja, sannerligen man behöfver vara någon siare för att inse, det gåtan till Manchesterexpositionen ligger i denna sats. Och dermed är en vigtig sanning om industriens närvarande karakter uttalad. Industrien har dermed förklarat sig icke vara sjelftillräcklig. Den har dermd bugat sig inför de gamla eviga makter, som lefva hvarje annat menskligt arbete ut. Den har dermed i sak äfven uttalat en storartad protest mot dem, som velat uttala förkastelsedomen öfver industrien, såsomden. der endast förförde sina tjensteandar. Den har visat, att den var mäktig af os INRESA NERE ANTAR ao