jsom en svenska, hvars namn redan är oss alla bekant? Eller hvad är det som gifvit äfven Rosa Bonheur den plats hon nu-intager inom konstverlden, flera andra qvinliga artister att förtiga? Månne ej denna outtröttliga, denna ödmjuka trohet i sitt värf, som är qvinnan egen och som, då den följer henne på artistbanan, gör henne så innerlig och så samvetsgrann tillika! Låtom oss derföre följa qvinnan medvårt deltagande på de nya vägar hon på senare tider alltmer beträdt. Och derföre — vittnar äfven ännu mängden af de af qvinnor frambragta konstverken om nybörjarens svaghet — konstens genius står dock redan midt ibland dem, och de kallade hafva redan sett honom på tillräckligt nära håll för att aldrig kunna öfvergifva honom. Den nämda de qvinliga artisternas exhibition var alltså betecknande för det engelska lifvet och särskilt för det engelska konstlifvet. Den society, som anstält den, är en helt ny skapelse, af 1856 om vi ej misstaga oss. Det har rönt hårda ord af en och annan organ inom den engelska pressen. Man har tyckt, att ingen egentligen grundad anledning: till skilsmessa mellan The painting ladies och the painting gentlemen funnes. Och svårt är äfven för den, som står utanför både sällskapen och akademierna, att inse den. Men denna skilsmessa må nu vara berättigad eller ej, de qvinliga konstnärernai London och England bilda emellertid redan ett slutet sällskap. Efter ett års tillvaro räknade den exposition sällskapet anstälde, under ledning af en af 8 ladies bestående direktion, 147 contributors, och detta torde dock ej på långt när utgöra hela antalet af qvinliga artister af penseln i England. Den nya engelska konstakademiens exposition, hvilken hölls samtidigt med alla de andra expositionerna i fjol, bjöd på 96 taflor i olja, målade af 72 qvinnor, hvaraf 50 ogifta och 22 gifta. Äfven dessa siffror hafva en viss betydelse för betraktaren af den närvarande konstens lif samt dess: framtid. Tyde dem hvar och en efter sin uppfattning af detta närvarande. Vi skola endast tillägga, att qvinnan i England äfven gripit sig an med skulptur. Nyssnämde akademi bjöd nemligen på 9 skulpturarbeten af 7 qvinliga artister: De här åsyftade konstalsternas värde som konstverk lemna vi derhän. Det fanns taflor bland de här åsyftade, som vi aldrig skola glömma, såsom miss Osbornes INameless and friendless t. ex. Kommande år skola utan tvifvel hafva mycket att förtälja härom, liksom om frågan i allmänhet om qvinnans växande andel i arbetet. Vi återgå till Manchesterexpositionen. Af de siffrors beskaffenhet vi anfört är sjelfklart, att viien liten tidningsartikel ej kunna gifva någon i den ringaste mån tillfredsställande redogörelse för expositionens detaljer. Om vi skulle räkna upp de och de mästarne af den eller den skolan, som der funnos representerade, — hvartill skulle det tjena. Vi hänvisa i detta fall till de fullständiga kataloger, hvilka utan tvifvel ännu finnas i den engelska bokhandeln att tillgå. Dessutom är väl någon tysk (den förtjenstfulle Waagen t. ex.) sysselsatt med något stort voluminöst arbete öfver utställninningen; och vi lemna derföre detaljerna, som funnos, för att enligt en engelsk uppgift gifva en vink om. dem, endast genom att framställa några af de engelska konstskatter, som ej funnos der. Vi sade att de här samlade taflorna erhållits ur drottningens och de enskiltes samlingar. Naturligtvis är detta icke att förstå, som hade allt blifvit sändt till Manchester. Långt deritrån. Mycket af det bästa fanns icke der. Hertigens af Devonshire och mr Munros berömda Tiutorettos, lord Ellesmeres Titians, Westminsters Rubenses — saknades alla. Af Englands såsom äkta ansedda 22 Rafaels funnos här endast 6. Af Giorgione fanns intet enda såsom äkta erkändt:stycke. Likaså af lord Clarendons 23 van Dycks icke ett enda. Och likaså ej en enda tafta från följande beryktade gallerier: Bridgewater, Bath-House; Blenheim, Chatsworth, Grosvenor, Hamilton palace, Landsdowne-House, Leigh Court, Petworth o..s. v. I det hela ansågs den i Manchester exponerade samlingen utgöra en tredjedel af alla i England befintliga konstverk ur tafvelverlden. Men af de siffror, vi i början af vår artikel meddelat, torde dock vara klart, att hvad der fanns var nog för att låta oss se målarekonstens historia i sitt sammanhang, framstäld i och genom sjelfva originalen. Det torde ej hafva gifvits många luckor i denna bistoria, begynnande med arbeten af — gamla romare, af den byzantinska skolan, af Cimabue (som lefde på slutet af 1200-talet), Giotto (i början af 1300-talet) m. fl., och slutande med celebriteter inom målareverlden af gårdagen. De flesta nationer, liksom alla genrer, voro representerade, flera till öfverflöd. Väl saknade vi hvarje danskt målarenamn, liksom vi ej äro rätt säkra uppå, huruvida någon amerikanare bidragit med någon tafla. Men Thorvaldsen var dock der, och Hiram Powers (i sin herrliga skulptur af the greek slave?) också; och på det sättet erinrades man både om Danmark och Amerika. Likaledes sågo vi en tafia af Tidemand och 3 skulplurarbeten af Byström. Vi lärde känna Italien, Spanien och Frankrike; Holland och Tyskland, England och Skandinavien, det ena landet och det ena folket mer, det andra mindre; men de voro dock der att lära känna samtidigt. — Dessa folks historia låg uttryckt i dessa taflor, historien om hvad dessa folk i och för sig varit och ärs, samt hvad. de blifvit genom hvarandra... en rik; betydelsefull historia, som man aldrig läst förr annat än i böcker, eller fragmentariskt i musgerna här och der i Europa. 8 SESRE RN EISEIRENV AE SIS NEO MI PES SR SS SEN