STOCEHOLM den 5 Aug. Industrien och konsten. I: Konstutställningen i Manchester 1851. (Forts. fr. Lördeesbl.): Men — eftersom vi här kommit ::: särskilt tala om engelsk konst — den; ola, om man nemligen bör gifva ett sådait der snäft namn åt en stor-sida af en stor nations utveckling, har sina faror och frestelser naturligtvis. Och hvar skulle dessa ligga och lura, om ej inom denna realism sjelf, som just skall utgöra dess styrka? Det är ej blott en misstanke vi här uttrycka. Just Manchester-exhibition sjelf gaf bevis för att faran redan är för handen. Engelsmannen vill sällan göra någonting, med mindre han får begynna från början. Hans grundlighet är grundlig — om man ej vill missförstå det uttrycket. Om nu det engelska konstnärssinnet vänjes vid det gamla konventionella inom konsten, som i sekler fjettrat och till evig tid skall, relatift taget, fjettra alla menskliga verk — så hotas det ju strax af faran att slå öfver till den motsatta ytterligheten, och således göra sig skyldigt till ett nytt slag af det der konventionella. Sådant har också redan inträffat, såsom man finner icke blott i de vilda målningsdebaucherna af HFity och Fuseli m. fl., hvilka dock ej ännu bära prägeln af system, och således äro mera oskadliga, utan i de s. k. pre-raphaäliternas, hrr Hunts m. fl., arbeten. Dessa herrar vilja nemligen, såsom man redan af det skolnamn, som de redan gifvit eller ådragit sig, återföra målningskonsten till en renhet och ursprunglighet, förhvilken sjelfva Rafaels verk äro ett slags styggelse, för deras konventionella falska karakter som konstverk naturligtvis. — De ämna, dessa herrar, framtvinga sanningen sjelf, icke mer: och icke mindre, och det med — penseln. Sådant är också engelskt. Men sanningen inom konsten blir, som vi veta, ett otäckt tyg, om den ej uppenbarar sig i och genom skönheten. Derpå har man ju så många tusende bevis. Hrr Hunt m. fl. må derföre så och så många veckor hålla på med hvarje qvadrattum af sina taflor, de måmåla. så, att vi-kunna begagna mikroskop för att genomleta de särskilta partierna af deras taftor. och dervid upptäcka-hurusom den eller den handsken är uppsluppen i sömmen, det eller det löfvet, om än aldrig så litet, har glandler -på bladskaftet o, s. v. deras skola vinner dock väl endast en och annan af de der hyperrealisterna — hvilka tro att sanningens gudinna såsom ideal uppenbarar sig för slafvar. Låtom oss andra lemna dem i sitt värde och sin prerafaelitiskax sjelftillräcklighet. Def nya genren, den nya skolan, har emellertid gjort ett icke obetydligt uppseende. Om vi ej missminna oss allt för mycket, voro alla kataloger och kritiker öfverensstämmande i att hänvisa oss tll mr Hunts taflor såsom något högst utmärkt. För oss bevisade detta just hvad vi ofvan antydt, att ur den der nya engelska konst-realismens himmelspeglande djup skären redan börjat sticka upp i all deras ofruktbara torka. Ty torra, torra som tapisseri voro preraphaöliternas tafior, hoppetade som: de voro så der ängsligt, som de der mästerstyckena i räkning och färgspelsöfning, hvilka kallas schattrsöm och tapisseriarbeten 0. 8. Ve Och härmed lemna vi preraphaöliterna för att, medan vi hålla på med den engelska konsten; några ögonblick sysselsätta oss med en annan utvikning eller kanske utveckling af den moderna engelska målarekonsten; nemligen de qvinliga artisternas nya lif i England. Icke som skulle Manchester-utställningen gifva anledning dertill; ty — orsaken må vara hvilken som helst — les femmes-artistes representerade sig der endast i några få vattenfärgsmålningar.Men för sammanhangets skull, några ord äfven om den. Samtidigt med Manchester-utställningen, åtminstone någon tid under sommaren, bjöd London på flera skilda målningsutställningar. Bland dessa annonserades en af The society of female artists. Så långt har det alltså gått i England. Målarinnorna der äro folk för sig. De bilda ett särskilt sällskap. Den engelska qvinnan är medveten om sina rights såsom samhällsmedlem. Men — för att lemna sjelfva associationens faktum — hvad betyder för den bildande konsten qvinnans uppträdande på dess område? -. För att gifva ett uttömmande svar på den frågan fordrades en särskilt artikel. Här vilja vi blott, på grund af den roll flera qvinnor såsom målande artister redan spelat, antyda. hurusom den ädlare, sannare konstrealism, som i grunden tillika är den enda sanna idealism, synes komma att vinna på qvinnans växande andel i konsten, liksom i så många arbeten eller i arbetet i allmänhet. Vi vilja, som sagdt, ej här göra någon långsträckt utvikning från vårt egentliga ämne. Endast så mycket tillåta: vi oss antyda, att det är ej så ofantligt många arter af verksamhet, för hvilka icke äfven qvinnar är danad — och hvad som torde vara vigtigt att fixera — danad. på sitt bestämda vis, bvarigenom hennes uppfattning och hennes verk, frukterna af denna för henne egendomliga uppfattning, kunna blifva liksom supplementer till. eller gifva deti kanoniserande -fullkomningen åt det hela vid sidan af mannens verk. Och vi torde ega rätt att, hvad måleriet beträffar, anse denna sats i en viss mån redan vara en erfarenhetssats. Är det t. ex. icke en sanning, att ingen svensk målat ett viss slags genrestycken så sanna och i si sanning så fina, så AT a Nan ntk ida ör nnå ha ko NIER RNA