angdom känt sig kallad till något högre. Han hade fått den idn — vi veta icke om den uppkommit medelst trolldom, en profetisk dröm, eller om hans rufvande fantasi hade utgifvit sitt eget foster för ett Sibyllinskt orakel — men iden hade han fått och höll fast vid den som vid den första af sina trosartiklar, den neml. att tre underbara tilldragelser i hans lif skulle förkunna sig för honom genom tre tecken. Den första af dessa, och kanske den, vid hvilken hans ungdomliga inbillningskraft fästat sig med största förkärlek, var upptäckten af den qvinna, som ensam bland alla jordens qvinnor kunde göra honom lycklig genom sin kärlek. Han skulle vandra hela verlden om tilldess han mötte en vacker qvinna, som på sitt bröst bar en juvel i form af ett hjerta. Ralph Cranfield aktade ringa perlor, rubiner, smaragder, turkoser, den trefärgade opalen, ja: till och med den ovärderliga diamanten, om den icke var i form af ett hjerta. När han sammanträffade med denna ilskade okända, skulle han tilltala henne sålunda: -Flicka, jag hembär dig ett betryckt bjertå, får jag lägga det för dina fötter? och om det då var den brud, som ödet bestämt för honom, om deras själar Voro utsedda att förenas för tid och evighet — skulle hon svara med handen på juvelbjertat: O! Ralph Cranfield! Mitt hjerta har tillhört dig likaså länge, som jag. burit detta smycke.n För det andra var Ralph förvissad om att en ofantlig skatt var dold någorstädes på jorden och att gömstället icke skulle uppenbaras någon annan än honom. När hans fot trampade på det fördolda gömstället, skulle en hand visa sig för honom, hvilken skulle peka nedåt mot jorden — om den var uthuggen i marmor eller inhuggen i en klippvägg, ller kanske en flammande hand, som sväfvade