Aftonbladet – 3 augusti 1858, sida 2

stermman, hvars fysiognomi och åtbörder röjde att han var mycket ifrig. De få bland hans utrop, hvilka jag kunde Höra, uttryckte synnerligen hans en öfver den behandling, Jag undergått; och. hans deltagande för mig. Så snart jag gick ut, kom denne..man fram till migs skakade hjertligt min hand och. bad mig vara vid godt mod. Vi blefvo genast vänner: Fenouil (det var hans namn) var en varmbjertad, beskedlig menniska, omkring femtio år gammal, .en af. dessa lyckligt organiserade varelser, hos hvilka det var den kraftigaste rekommendation att vara olycklig och i-behof af hjelp; Han erbjöd mig sina tjenster med en blick och en röst, som läto mig känna att bästa sättet att vedergälla hans vänlighet .var att emottaga och begagna den. Framför allt, sade jag, behöfver jag ett par skora) Vi skola snart få dem, svarade Fefiouil. Jag väntade att han skulle föra mig till en bod; men i det stället var det till hans egen lilla tarfliga boning vi gingo; och jag måste göra eller säga hvad jag ville, nödgades jag emottaga ett par af hans egna skor och genast sätta dem på mig. Det var ett par rödbruna skor med tjocka sulor; hvilka visserligen icke Passade mig rätt väl .sochändock tyckte jag mer om dem än om det förträffligaste och dyraste par jag någonsin sedermera slitit. Jag skulle gerna ha velat köpa ett par SÄ och några andra kläder, men vågade icke tala derom, på det min nye vän icke skulle yrka uppå att kläda mig i en af sina uniformsöfverrockar. Sedan jag sålunda blifvit försedd med det oundgängligaste, tog Fenouil mig medsig still det bästa värdshusi byn, och inödän TOmelette au lard (fläskpannikakan) tillagades, skref jag några förtäckta -radör till Alfredo — likväl icke under hans adress — för att tillkännaifva att jag hade verkstält nin flykt till Frankrike, Det var lyckligt att-Fenouil och jag voro försedda med förträfflig aptit; eljest skulle visicke -ha tyckt om den ganska tarfliga frukost Vi spisade med hvarandra:. Då jag fick veta att diligensen från Nizza till Antibes icke skulle fara förbi förrän längre fram på dagen, ansåg jag det vara: bättre att å och torka mig och mina ännu fuktiga kläder i solskenegt på landsvägen, än att sitta och frysaci ett uselt rum på ett dåligt värds