Aftonbladet – 30 juli 1858, sida 2

per af olivträd, och då jag tyckte att jag slutligen blef dem varse, skyndade jag ditåt. Det var icke utan förvåning jag märkte, att marken var så fuktig; att jag vid hvarje steg sjönk ned i gyttjan, så att den gick öfver mina skor. När jag kom fram till hvad jag trodde vara träd, fann jag med förvåning att det var en hop buskar, och icke olivträd. Strax derefter låg hafvet tätt framför mig. Jag stannade bestört. Hvad är detta ?, Jag måste ha hållit mig för mycket åt venster. Dragande mig tillbaka ifrån sjön i en krokig riktning, gick jag åt höger, och kom inom, några få minuter till floden. Så besynnerligt att jag skulle komma till floden, hvilken ag visserligen nyss lemnat bakom mig! Det fanns blott en möjlig förklaring, och oaktadt den bestämda öfvertygelsen genom mina sinnens vittnesbörd åtnöjde jag mig dermed, Under alla desssa vändningar och krokar, tänkte jag, lär jag helt och hållet ha afvikit från den mig anvisade vägen och ovetande kommit tillbaka till det ställe, från hvilket jag utgick. Om jag nu vänder ryggen åt floden och går i en sned linie, måste jag nödvändigt komma till Frankrike. Jag gjorde så, men gel inom få minuter låg floden åter midt framför mig, Gode Gud, är det en synvilla? Finnas då här tvenne floder? Och i ett sinnestillstånd, gränsande till vansinne, rusade jag än åt höger, än åt venster, upp och ned, fram och tillbaka åt alla håll. vatten, vatten — och allestädes vatten. Jag kunde icke längre tvifla. De lömska bofvarnel Så de ha bedragit mig! Några hundra steg ifrån hafvet delar sig Var och bildar en liten ö, såvidt jag kan erinra mig, i form af en, spetsig triangel, hvartill hafvet utgör basen och de två armarne af floden begge sidorna. På denna bit land stod jag, omgifven endast af vatten och temligen hjelplös. En stråle af hopp visade sig för mig: der måste finnas en bro eller färja, roddarne hade möjligtvis glömt att säga mig det, och i min brådska och ore