Aftonbladet – 30 juli 1858, sida 2

alldeles utfrusen. Emellanåt flög en stor fiskmåse så tätt öfver mitt hufvud, att den fläktade mitt hår med sina tunga vingar, under det den uppgaf ett vildt skrik, som om den: undrade och förargade sig öfver den varelse; hvilken sålunda gjort intrång i dess enskilta. område. Lyckligtvis hade jag hos mig några cigarrer, hvilka, emedan de: lågo i bröstfickan, hade undgått att bli våta, och jag rökte nästan oupphörligt. Ingen annan än en van och härdad rökare kan förstå den tröst, som denna sysselsättning gaf mig. Med cigarren: kände jag mig mindre ensam på detta dystra: ställe; den värmde mig och var — jag må. väl säga det — liksom en vän. Småningom började det djupa mörkret att gifva vika för den töckniga gråhet, som företräder den första dagbräckningen; den grå dimman försvann i sin Ordning, och en lång, gulaktigt. hvit tinie utmärkte horisonten i öster; en kall bris jöatte löfven på träden i rörelse; foglarnes; qvitter ochinsekternas beställsamma surrande — så angenämt för örat i denna enslighet — förkunnade, att hela naturen vaknade för attt helsa den nyfödda dagens ankomst. Hvem har icke erfarit, huru den dysterhet, som har tyngt på oss och färgat i svart alla våra betraktelser under natten, SmMåDngom försvinner för dagsljuset, och huruy ned den uppgående solens glans, foglarnes tidiga sång, le uppfriskande morgonfläktarne , inom oss ödes en ny anda: af hopp oe, kärlek. och kraft att kämpa och Segra. (Forts. följer.) omen OVE