Aftonbladet – 30 juli 1858, sida 2

föraktade mig sjelf för det jag hörde til samma slägte som sådana låga bofvar. Att vänta tåligt till morgonen i detta oro liga tillstånd emellan lif och död var renta: omöjligt. Hända hvad som ville, så måste jag komma bort härifrån; jag måste försöka att gå öfver floden. Skulle jag förgås vid försöket — nåväll mina plågor skulle då åtminstone taga ett slut. Utan vidare öfvervägande gaf jag mig ut i den forssande floden. Strömfallet var utomordentligen hastigt, och oaktadt alla mina bemödanden kände jag. när jag var på Kort afstånd från stranden, att. jag var nära att förlora fotfäste. Kärleken till lifvet, hvilken menniskan behåller till och med under det hopplösaste lidande, talade denna stund högt och sade mig att jag satte mitt lif på ett förtvifladt tärningskast, och att denna stund, då allt rundtomkring låg insvept i mörker, icke var den rätta att försöka att komma öfver en sådan flod. Ja pegaf mig derföre, icke utan svårighet, tillbaka ill stranden, och der satte jag ig ned för tt afvakta dagningen. Mitt bad — vattnet var mycket kallt — gjorde likväl godt åt kropp ch själ och återgaf mig min sjelfbeherrskning, Mina tankar i denna bedröfliga stund: voro högtidliga, sådana som anstodo en man vid orafvens brädd. Jag tänkte allvarligt på alla lem jag så innerligt hade hållit af;jag framkallade deras bilder; jag yttrade till dem alla ett tyst och ömt farväl; jag bemödade mig att ringa mig i en sinnesförfattning, som öfvernsstämde med min belägenhet, det vill säga, ag bemödade mig, såsom en döende kan göra, utt känna mig i fred med hela verlden, att vara i fred med Gud. Jag bjöd till att föråta äfven dem, hvilka, utan någon bevekelsesrund, som kunde försvaras, hade bragt mig en så ångestfull belägenhet; och jag tror verkigen att jag förlät dem, . Sådan var den sinnesstämning, i hvilken ag tillbragte återstoden af natten; det blåste tarkt, och regn föll i skurar, så att jag, våt om jag redan var högt öfver knäna, blef