Aftonbladet – 30 juli 1858, sida 2

da hade jag icke gifvit akt derpå. Lång bort, nära motsatta stranden, såg jag doch någonting svart röra sig på vattnet. Mit hjerta spratt till. Hollah, hit med båt! Intet svar afbröt tystnaden. Jag ansträngde mina ögon för att-få reda på hvad det var. som jag såg röra sig, och slutligen upptäckte jag att hvad jag tagit för en båt var ingenting annat än återspeglingen i vattnet af ett träd på motsatta stranden, hvars grenar vinden fläktade framoch tillbaka. Der fanns hvarken bro eller färja, men framför mig en skummande flod. Den nakna verkligheten sirrade mig i ansigtet. Ack, huru hjertlöst dessa karlar bedragit mig! Kunde det ha varit af okunnighet om ställets beskaffenhet? Det var omöjligt att tro detta. om menniskor, hvilkas näringsfång såsom smugglare ständigt förde dem till denna del af kusten och af hvilken således hvarje tum borde vara dem välbekant. Nej, de hade gjort detta med fullt medvetande. af hvaåd. de företogo sig. Dessa bjertlösa karlar hade, i afsigt att med en halftimma påskynda sin återkomst till sina hem, icke tvekat att sätta en af sina medmenniskors lif i förskräcklig våda. Detta var ett förfärligt ögonblick. De, hvilka förorättg andran, säger Manzoni någonstädes, äro ansvariga icke allenast för det verkliga onda de åstadkomma, utan ock för de vrånga känslor de väcka hos sina offer., Vid detta tillfälle erfor jag sanningen af denna anmärkning, när jag kände menniskonaturens värsta passioner uppväxa i mitt bröst, bittert hat ingjutas i mitt hjerta, hårda förbannelser sväfva på mina läppar, Jag gick rundtomkring i rnitt besynnerliga fängelse, liksom ett vildt djur i sin bur, och tilltalade förrädarne, som om de varit närvarande, Huru väl de hade förtjent den välsignelse jag uttalade öfver dem! Och jag skrattade högt, och mitt skratt ljöd besynnerligt och ohyggligt i mina egna öron. Det är bäst att icke omnämna de tankar jag tänkte, de ord jag talade. Vare nog sagdt, att jag hatade och