Aftonbladet – 29 juli 1858, sida 3

ösa strider, inträdde baron Falkenberg som fändrick vid Konungens. första Garde, och tåget till Åland 1808 kom: ynglingens blod att spritta vid tanken på Nifvande bragder, likasom detta regementes orättvisa degradering i Lemlands prestgård den 12 Okt. 1808-kom: hvarje ädelt bröst att våldsamt häfva sig under den. första djupa nedslagenhet n öfver den idna skymfen. . Ehuru han ieke deltog i reträtten . rån Wiais till Helsinge den 23 Sept., klappade ändå på senare dagar hjertat lifligt vid dessa minnen, och han beklagade, att hans ungdom höll honom, såsom mindre erfaren i krigiska lekar, qvar vid posteringen ring konungens högqvarter, Gräls by. : Året 1809 ingick med en ovanligt stark köld. Öferadjutanten m. m. Lagerbring, som: under en ridt vasseräde posteringen; der Falkenberg :tjenstgjorde, tannade: en stund språkande med honom, hvarunder alet föll på den -ovanligakölden, den fändricken sckså tyckte vara rätt skarp. Men den skall dock sännas mindre, om min herre knäpper igen surtuten, :ade Lagerbring öch fortsatte leende -sin väg. Så itet ömtålig var ungdomen den tiden. Det led till lutet med svenskarnes ansträngningar, likasom med let sista fotfästet på Finlands jord. Från Ekerön i iländska skärgården undanträngdes, den 13 Mars, de ista svenskarne af den outtröttlige Kulneff. Öfver ten hårdt tillfrusna Bottniska Viken togs marschen hem; men utanför de yttre skären visade Engelorechten med sina 360 sörmlänningar, att svenska nodet icke ännu var stelfruset. I-en stugaspå Eckerön lågo tvenne i. fältsjukan kämpande svenskar, snart emfallna åt döden, redan öfvergifna af läkaren. Baron Conrad Falkenberg var den ene. En gardist, nera tillfrisknad, ville -ej lemna sina båda förmän ill rof åt ryssarne och döden. Händelsevis varseplef han en i fönstret stående medikamentsflaska och företog sig i samråd med den andre, något mer förigkomne -konvalescenten, en sergeant vid regementet, utt: stundtals. ingifva: den sjuke några droppar. I daskan förvarades Mixtura simplex. De ofta repev.erade doserna åstadkommo en välgörande svettning, sjukdomen bröt sig, och med tillhjelp af ungdomens yförderfvade natur reste den återfrisknade snart sitt matta hufvud från sjukbädden och begynte gå omring i sjukrummet. Så vakar Fadersögat lika nåligt öfver den ensamma menniskan och leder genom ina händelser dess öden lika visst som han styrer olens lopp och hvälfver stjernornas kretsar. Svenkarne voro på morgonen aftågade. Hustrun på gårlen, hos hvilken den unge löjtnanten med sitt glada, vänliga väsende stod särdeles väl, tyckte det vara ynd att. enså rask herre skulle falla i ryssarnes händer, hvärföre hon med tillhjelp af sin son skyndade att skaffa det nästan omöjliga — en bondläde, och inpackade så godt hon kunde sina begge juklingar, hvilka nu uti 30 graders köld skyndade fter Döbelns här, hafvande bakom sig Engelbrechten ch de raska sörmlänningarne, hvilka genom sitt dritiga motstånd uti sluten fyrkant en god stund uppehöllo Kulneff. Utkomne midt. på Ålands haf, der ärden bar öfver de stelfrusna vågornas rygg, stötte len obeqväma slädan så ofta och så hårdt mot isens xanter, att den sjuke tyckte sig omöjligen kunna uthärda resans fortsättning, hvarföre han nu ville tanna, öfverlemnande sig i Herrans hand. Den bredvid honom sittande sergeanten lyfte då hans hufvud och vände det mot åländska skären. Han -åg då i den solklara, gnistrande vinterkylan ett vågigt sken glimma emot himlen. Vet löjtnanten hvad detta är? Nej. Ryssarnes bajonetters, var svaret; hvarpå löjtnanten helt tyst nedlade. sig och -esan fortsattes. Öfver Grisslehamn och Stockholm hemkommen till Lagmansö, återkommo helsan och krafterna. Snart rustades till tåget mot Westerbotten, väl uttänkt, sämre utfördt. Huru sörmlänningarne, der reskamraten öfver Ålands Haåf sergeanten Pemmer na ar anstäld som fanjunkare, såsom förtroppar vid Säfvars bro den 19 Aug. modigt emottogo de häfigt anryekände ryssarne; huru de, nedträngde af mängden från den höjd hvarom här kämpades, unler hurrarop med bajonetten snart återtogo denamma, samt sedan stodo der qvar såsom grindstolvar,, enligt fanjunkärens uttrycksfulla ord, må i förvigående nämnas. Under affären blef löjtnant F. med 50 man och en trumslagare beordrad venster ;m Ytterboda till ett vad. Här stod han bortglömd var till dess ett par skingrade gardister underrätade höföm-om reträtten. Uppgången på en höjd, åg han en rysk jägarkedja framför sig. Strax spridde ig hans lilla trupp och undanföste på utsträckt linie lessa. Längre fram på dagen, utkommen på en slätt, åg han ännu en fiendtlig jägarlinie:stå emellan sig ch landsmännen. Vid åsynen af svenskarne drog ig fienden båklänges in i en småskog, som ehuru cke mycket tät gick ända ned mot slätten. Hunien med sina tappra gossar till detta skogsbryn, lät öj:nant Falkenberg genast slå ställning. Under det an på två led stälde sitt folk och med brådska ordade det under utropet: Fall öfver, fall öfver!, derid med värjan pekande: på hvar och en, kommo e ryska kulorna och räknade fortare, så att karlen tundom -sjönk -död till jorden under befälhafvarens rdnande hand. Tappert och -raskt framträngande, röto de sig hastigt igenom och anlände med blott ) mans förlust lyckligt till de sina. Tapperhetsmoaljen blef: baron Falkenbergs belöning. Efter fredens afslutande drog sig baron Falkenerg såsom mången annan. tillbaka i lugnet, sökte in maka; fröken Constance. Stjerneröna. till Äkeshof, örsökte sig i ett mindre landtbruk på Fräkentorp i södermanland, men ingick, såsom Kronprinsen Carl ohans ådjutant under norska fälttåget, åter i tjenst. mnder Carl Johans vanliga taktik, att genom skickga manövrer merändels tränga fienden ur fältet, ar ej mycket tillfälle till enskilt bravur; dock aknades icke heller sådana; men bärön Falkenberg, åsom omgifvånde ,kronprinsens person, deltog ej i jelfva krigsoperationerna. Befordrad till major och ned Svärdsordens.stjerna slutades här hans militära ana. Nu öfvertog han det större och vidsträcktare indtbruket vid Lagmansö, hans snart blifvande fidei.ommiss: Här var det-som han ordnade sig sjelf och ten omkring sig, här var det som han genomtänkte :ch uppfattade det ädla af en possessionats ofta förisedda kalle; att i lugn omtanka sprida till unerhafvande både arbetslust och bergning, och under aderlig uppmärksamhet hos dem väcka sinne för rdning och framåtskridande, icke för att begagna ondens. ökade möda till ökade pålagor, väl besinande, att när rötterna äro friska så frodas trädet. ;ckså blef Lagmansö under hans vårdandehand ett raktexemplar bländ de många vackra sätesgårdarne vårt sköna Södermanland. Men hans verksamhet lät sig ej bindas inom dessa ränser. .Genom sitt välvilliga hjerta, genom sin ädla egennytta uppsöktes han snart af grannskapets närnare eller fjermare hjelpbehöfvande, och ingen vände ig till honom utan att erfara klokheten af hans råd Her tillfredsställelsen af bans mellankommande bi.säde. Sjuka och fattiga stodo nästan dagligen i sans skrifrum. . Ingen gick ut ohulpen. Om han nåson gång under tröttheten vid så mycket anlitande :j. kunde :tillbakahålla.en viss otålighet, så var detta tt säkert. tecken: att det goda hjertat strax. derpå. ramträdde .med sin hjelpsamhet;Ett-eget apotek; örenadt med praktiska insigter, båda ovanliga hos sn enskilt, kostade honom både möda och uppoffrinsar. Bittida om morgonen åkte han merändels omsring till de-sjuka, ofta i andra socknar, vederqvicxande lika med sitt läkemedel. som sitt vänliga tillal. Få hafva såsom han genom älskvärdbeten i itt umgänge tillvunnit. sig allas uppmärksamhet. Hvar han uppträdde; i -familjkretsen eller: salongsifyet, -fängslade han allas ögon -lika-mycket genom in-ståtliga hållning som. sin förekommande artighet. Det fanns. hos honom mycket af den gamla tidens öfverträffliga -belefvenhet och. säkra takt. Också, när han: en gång efter många års frånvaro kom upp till hofvet, frågade någon hvem denne gengångare från det Gistafvianska tidehvarfvet var. Alltid och Nactädes sir lik. sökte han ee; men vann alläs akt