Aftonbladet – 29 juli 1858, sida 2

uti ifrågavarande törslag uttryckta grundsats att ogift qvinna, som fylt 25 år, borde vara berättigad att sig och sin egendom sjelf råda och förestå, fann deremot ej något giltigt skäl hvarföre hon, för att komma i åtnjutande af denna henne sålunda ovilkorligen tillerkända rätt, skulle genom en sådan anmälan hos domstolen, som i förslaget afses, tillskyndas besvär och kostnader. Med afseende å de ofullständiga föreskrifter, som i nu gällande lag förefinnas angående rätter domstol i förmyndaremål, och de olika åsigter härom, som ilagskipningen visat sig ega rum, ansågs det äfven vara att befara, att hon mången gång ej förr än efter en längre tvist angående, domstolens behörighet att upptaga den af henne der gjorda anmälan skulle kunna komma i utöfning af den rättighet att sjelf förestå sin egendom, som lagen henne tillade. Uti förslaget finnes ej heller uttryckt om och i hvad mån domstolen egde att ingå i pröfning af de anmälanden uti ifrågavarande afseende, som af ogifta qvinnor kunde göras. Det syntes dock vara klart, att å en dylik anmälan ej kunde fästas afseende, med mindre tillika styrktes att qvinnan uppnått den ålder, som för myndighets erhållande i lagen bestämdes. Om bevis bärom ej funnes ansökningen bifogadt, måste följaktligen, för anskaffandet deraf, ärendet uppskjutas. Huruvida i detta fall qvinnan under tiden emellan det hennes anmälan gjordes och domstolens slutliga yttrande deröfver meddelades, borde anses myndig eller icke, ansåg högsta domstolen likväl enligt förslaget vara tvifvelaktigt, och många svårlösta tvister om giltigheten och beståendet af aftal, som under denna mellantid, vare sig af qvinnan sjelf eller hennes förmyndare, inginges, således vara att motse. Förmyndaren för en till myndig åller kommen qvinna syntes äfven genom förslagets. antagande: blifva försatt i en ganska svår och brydsam ställning. Då nemligen nyndlingen kunde när som helst utan förnyndarens vetskap, genom anmälan hos domstolen, sjelf sätta sig i utöfning af myndigheten, skulle förmyndaren vid hvarje aftal, som han å myndlingens vägnar inginge, vara, ör att förvissa sig om detsammas bestånd. vödsakad att förskaffa sig ett bevis från domstolen, att någon myndighetsanmälan då ännu icke af myndlingen inlemnats, eller ock dennas godkännande af aftalet, och många oläzenheter; kostnader och omgångar ansågos häraf kunna blifva en följd, särdeles i de fall, 1å, såsom ofta sker, myndligen och förmyndaren uppehålla sig å olika och stundom från hvarandra långt aflägsna orter. Då likväl ett erkännande i lag af ogift qvinnas rätt, att vid uppnådd 25 års ålder få sjelf förestå sig och sin egendom, redan i och för sig innefattade ett vigtigt steg framåt på lagstiftningens bana, samt de anmärkningar, hvartill ifrågavarande förslag, på sätt ofvan förmäles, gifver anledving, icke ansågos utgöra tillräckligt skäl att, genom detsammas förkastande, ännu längre betaga den ogifta qvinnan den rätt uti nämde hänseende, som nu, om ock ofullständigt, blifvit henne erbjuden, fann högsta domstolen sig böra i underdånighet förorda nådigt bifall till förslaget.