Aftonbladet – 28 juli 1858, sida 2

kunde ingenting vara mer tålamodspröfvande än overksamhet. I en kamp är lif och hopp, men det är dödande att sitta dag efter dag beskådande solens uppoch nedgång, att känna blodet stanna i ådrorna utan att man är i stånd att röra hand eller fot för att hjelpa sig sjelf, fjettrad af omständigheterna. En händelse, hvilken jag icke bör förbigå, inträffade dock snart och afbröt enformigheten af det lefnadssätt jag förde, lika så plötsligt som obehagligt. På förmiddagen den tredje dagen hade jag, såsom jag plägade, gått upp i öfra rummet och intagit min vanliga plats midt emot, men på något afstånd från fönstret, så att jag kunde njuta af den vackra utsigten utan att sjelf bli sedd utifrån. Timmarne förflöto: långsamt; middagstiden kom, men ingen syntes. Jag väntade en timma, ännu en; jag kunde icke tvifla på att doktorn fått någon anledning till skrämsel, hvilken hindrat honom att skicka mig mitt matförråd såsom vanligt. Jag fick efteråt veta att jag misstagit mig i denna förmodan. Någonting, jag har glömt hvad, hade händt bäraren. Jag återvände derföre till mitt sofrum och kastade mig på sängen, i hopp att sofva bort min hunger. Jag föll verkligen i en lätt slummer, ur hvilken jag blef väckt af ett buller, liknände knallen af ett kanonskott, och i ett ögonblick var rummet uppfyldt af damm, så att jag var nära att bli qväfd, Jag undrade på hvad det kunde vara, när Pietro, hvilken också hade hört bullret, kom in för att se efter hvad som var å färde; och när vi gingo till det öfra rummet, funno vi att en del af taklisten hade fallit ned, just öfver det ställe, der jag vanligtvis satt när jag s isade middag. Nätt och jemt hade jag undkommit. Om min middag blifvit mig tillburenfpå vanlig