Aftonbladet – 28 juli 1858, sida 2

var högt öfver horisonten. Jag var åter jag sjelf: lugn, nästan munter, fastän något matt. De två sista dagarnas händelser voro likasom en dröm; men hvad jag kunde urskilja genom det töcken, hvaraf de voro ombhöljda, var deck tillräckligt att uppfylla mig med blygsel och ånger, blygsel öfver den bedröfliga rol jag ofrivilligt spelat, ånger öfver det ovärdiga sätt, hvarpå jag behandlat kaptenen och hans besättning. Men hvad kunde jag nu göra? Ingenting, förutom att befria dem från hvarje beskyllning och laga så, att de en dag finge veta min ånger; och det skedde så snart det stod i min förmåga. Efter frukosten, för att fördrifva ledsnaden under de långa timmarne, ty jag hade hvarken någon bok eller penna och bläck, började jag att beskåda min nya boning. Rummet, i hvilket jag tillbragt natten, var dystert som en klostercell; det hade, så vidt jag kan minnas, intet annat ljus än det, som det fick ifrån fönstret i en liten vindeltrappa, hvilken ledde till ett öfre rum, alldeles likt det nedra till vidd och möblering, undantagande att der icke fanns någon säng, men med den ovärderliga förmånen för en stackars fånge att det hade ett fönster, som lemnade en vacker utsigt öfver den omgifvande trakten. Här tillbragte jag den ena timmen efter den andra; de vanliga afbrotten i mina ensliga beträktelser voro frukost och middagsmåltid. Jag såg icke den person, hvilken hemtade dit mitt matförråd; det lemnades alltid till Pietro, den mannen jag såg vid min ankomst om natten. Om aftonen kom doktorn att belsa på mig men med största försigtighet. Liksom spårhundar vädrade polisen sitt offer i luften; det var högst angeläget för min säkerhet att de icke skulle bli utlockade på jagt. Två dagar förflöto under denna omvexlihg af begrundande och oro. I min ställning