Aftonbladet – 28 juli 1858, sida 2

sade han, ty de äro alldeles: utom sitt vanliga områdep. Derefter vände han sig till mig och fortfor: Var icke rädd, signor! Jag skall nog bringa er i säkerhet; men ni måste blott lita på mig och göra hvad jag säger, huru underligt det än må se ut. I den svåra ställning, hvari. jag befann mig, var jag nödsakad att förtro mig till honom, eller till den förstkommande som gaf mig goda löften. Han gick framåt; och jag följde efter honom, Jag tyckte — okunnig som jag var om nejderna kring Ventimiglia — att vi gingo fram och tillbaka, uppför och utför kullen nära invid staden. Slutligen, efter hvad som föreföll mig vara flera timmar, kommo vi plötsligen till en liten undangömd dal, som syntes vara trygg för allt intrångaf karabinterer. Här tillsade Ercole mig, att jag måste ligga dold, intilldess det blefve mörkt, ty det skulle verkligen vara ganska farligt för mig att bli sedd nära någon allmän landsväg, så klädd som jag var. Jag bör erinra, att innan jag lemnade fartyget, hade jag lagt af mig min sjömansdrägt och återtagit mina vanliga kläder. Jag måste lyda; derföre lade jag mig ned på marken, såsom min vägvisare föreskref, och tillät att jag blef öfverhöljd med gräs, qvistar och torra löf. När detta var gjordt, bad Ercole mig att, hände hvad som hända ville, jag icke skulle röra mig, och lemnade mig i en mycket ny och icke särdeles angeväm eller heroisk ställning ; ej heller var den mycket beqväm för att länge bibehållas. I början tog jag mig ut ganska bra; men man kan dömma om min förskräckelse, när vå karlar kommo att hacka upp: ett gärde nära bredvid mig. Jag vågade icke göra len ringaste rörelse och tordes knappt lragaandan, af fruktan att väcka uppmärk