Aftonbladet – 27 juli 1858, sida 3

Känslan af otrefnad, som väcktes af denna upptäckt, ökades. ofantligt när jag kom så nära att jag såg stadsportarne och blef varse två karabinerer stående der på post. Åsynen af-deras: förhatliga uniform gjorde slut på all tvekan, och jag vände genast om. I en liten stad, der alla känna hvarandra, skulle genast ha blifvit befunnet att jag var en främling, och, i förening med mitt misstänkliga utseende, ha ledt ej allenast till rätt kinkiga frågor, utan ock till upptäckten hvem jag verkligen var. Således återvände-jag till sammä gångstig på hvilken jag kommit utför berget — likasom konungen af Frankrike och hans ryktbära arme — och började min vandring utan bestimdt mål, tilldess jag. ånyo befann mig i närheteh af den täcka villan med de gröna luckorna, hvilken jag tyckt så mycket om. Ved hvilka ifriga . ögon-jag betraktade denhsamma! Hvilken stor lust jag kände att luta ned mitt hufvud under dess skyddande tak! Nära derintill stod ett präktigt fikonträd, och som dagen nu led.till slut, föresatte jag: mig att lägga mig ned under dess skugga och tills bringa natten der så godt jag kunde. .Om jag blott kan få litet sörän, tänkte jag, skall mitt hufvud:i morgon bli redigare; och då skall jag bli i stånd att tänka på nå gon verkstälbar utväg ur denna svåra belö genhet. Derefter utsträckte jag mig på marsen och jemkade mig i ett för hvila beqvämt läge, fastän hungern; som Jag nu kände, leninade föga utsigt till en dräglig natt. Hvad gör i) här? sade I hast en grof röst tätt intill, mitt öra. Jag öppnade ögonen och såg en landtman stående bredvid mig samt betraktande mig noga. Jag steg icke upp, utan sätt helt stillå, för ått icke skrämma hönom; och: tog fram min börs; på dethanicke måtte taga mig. för en simpel landstrykare