Aftonbladet – 27 juli 1858, sida 2

de; hvilken hotas af en öfverbängande. fara, men ändock är ur stånd att göra den ringaste rörelse för att afvända den. Sjelfbevarandets instinkt Månade mig högljudt och befallande att taga mitt förnuft till fånga, att tygla mina tankar; men jag måtte göra hvad som helst — och fhvilken: möda, hvilken, kamp det var! stod det icke i min makt. Ord kunna icke ge ett sö PA om den dystra förtviflan, som medvetandet af min bjelplöshet medförde. Hade en :karabinier visat sig i denna stund och gripit mig i kragen, skulle jag ha kunnat tacka honom för det -hangjorde slut på min .själsångest. Jag. väcktes ur denna sinnesstämning af en hunds skällande nedanför mig. I en vrå af min hjerna Var ett otydligt begrepp om ätt det var ett bruk i södra Frankrike att jaga menniskor med hundar; och fastän jag mycket väl visste, att jag Var i Frankrike: inbillade jag mig genast att jag hade blifvit sedd och igenkänd, samt att hundarne vore ute för att uppspåra mig. Jag sprang upp och rusade åstad på måfå, likt. ett jagadt villbråd, tilldess jag kom ti.1l kanten af ett djuptstenbrott, som hindrade mig att gå vidare; Vöre det icke så godt att jag kastade mig hufvudstupa ned och på det sättet gjorde ett slut på sallt lidande? synen af den djupa af: grund bade en förvillande verkan på mig; — på dess botten skulle bli ro — Ochdin mor Jag blickade omkring mig för att se hvem som hade talat, Der: var ingens; Den sonliga ömheten hade likväl kommit i tid för att rädda mig, och nu studsade jag med rys-) tillbaka från afgrundens kant Mo mt Skällåndet hade: upphört. Jag vill försöka att sofva; det skall göra mig godt. Jag rullade ihop min rock till hufvudgärd ochlade mig ned. En stund låg jag alldeles stilla med -tillslutna.. ögon, .utan att röra :hvarken