Aftonbladet – 26 juli 1858, sida 3

tankars ström åt ett nytt håll och ingaf mig en ny och mera bestämd förskräckelse. De der karlarne, tänkte jag, stämpla nu emot mig. När jag en gång var på det spåret, följde jag det i fullt galopp. Ja visst! Jag hade ju hela. tiden insett huru lätt det skulle vara för dem att göra sig af med mig — att mörda mig, En stund derefter lade Spalatro ned sina åror och tog tog fram någonting ur sin ficka, slog eld, och tände sin pipa. Jag följde hvarje af hans rörelser och åtbörder med den oroliga uppmärksamheten hos en, hvilken tror sitt lif eller sin död hänga på en tråd. Spalatros granne hviskade i sin tur. Litet senare, var svaret; jag hörde orden tydligt; detta gjorde slut på mina tvifvelsmål — det var en gifven sak. : Ingen må föreställa sig att jag öfverlemnade mig såsom ett frivilligt ofter åt dessa fasor: tvärtom, det ringa förnuft jag ännu hade qvar gjorde förtviflade berhödanden att bibehålla sitt välde, men förgäfves. Mer än en gång sade jag till mig sjelf: Allt detta är ett verk af en sjuk inbillningskraft;; och likväl, ögonblicket derefter, voro ett ord, en rörelse eller en blick af Spalatro nog att återväcka all min fruktan. I körthet sagdt, två särskilta varelser tycktes finnas inom mig, den ena ursinnig, förryckt, den andra egande sitt förstånd, bevakande, ömkande och bemödande sig att styra den förra, ett slags korus, liknande den i de grekiska tragedierna, som, alltid tillbjudande goda råd, aldrig blir hörd: Huru nöjd jag skulle varan, tänkte jag, vom jag kunde somna — och aldri åter öppna ögonen — om de der karlarne vilja göra mig något ondt, eller ock sofva till dess vi hunnit till Frankrike.n Men att nödgas tänka och resonnera med mig sjelf, att söka en utgång ifrån en inveck