i en qväfd arghet, hvarföre vi icke skulle försöka att komma till land, intilldess byn hade gått öfver; Kaptenen svarade honom blot med att påminna honom om att sköta sina åror och afvakta håns order — att det vore en kaptens sak att kommendera och icke att taga emot befallningar af sin besättning. Spalatro, med ögonen röda af hat och hämd fästade på mig. svor med hög röst på att han icke ville våga sitt lif utan att få veta hvarföre. Kaptenen blef nu också vred. Han sprang upp, gjorde ett kors af sina begge tummar, kyste det ifrigt och sade: Vid detta heliga tecken skall du lyda mig; du gick in på att fara med mig till Frankrike; du har fått din halfva hyra, och du skall fara. Det gäller lif och död för den här herrn — pekande på mig — och det är skälet hvarföre vi icke kunna styra till kusten.n Ni sade, när ni förhyrde mig, svarade Spalatro och glodde argt på mig, att han var en bankruttör som rymde från sina borgenärer. Nu gissar jag hur det hänger ihop; bättre att en förgås än fyra. När han yttrade dessa ord kastade han ifrån sig sina åror, och de andra två tycktes vara färdiga att följa hans exempel; men innan de hunno göra det hade kaptenen sprungit fram ifrån stället der han stod bredvid mig; han grep Spalatro i kragen, kastade honom med en .spark, som kunde ha brutit ryggen af honom, ned på -bottnen i fartyget, tog sjelf årorna och började att ro så att skrofvet hoppade vid hvarje årtag, såsom om han förenat tio mäns styrka i sina begge armar. De andra sjömännen voro försagda och sutto tysta och verksamma vid sina åror. I mer än två timmar fortfor denna kamp emellan stormens kraft och menniskans energi. Efter den tidens förlopp lade sig blåsten, och