vergå till ett sådant brukningssätt, hvarige nom foderkulturen kan intaga ett större rum än hittills, en utvidgad boskapsskötsel införa: och tillräckliga gödningsmedel derigenom erhållas, så att .på en mindre åreal, men väl gödd, kan produceras lika mycken säd och af bättre beskaffenhet än på en större, men utmattad jordvidd. — Väl om en sådan öfvergång med lätthet kunde skel — Men här visar sig åter penningekrisen — d. v. s. den förhanden varande bristen på kapital, såson ett svårt hinder för den omförmälda öfvergången till ett rationelt landtbruk. . Der ett sådant skall införas, ligger det i sakens natur att produktionen af spanmål — den hittills varande enda inkomstkällan, till att börjas med inskränkes, då på en del af jorden foder skall odlas i stället för säd; dernäst måst foderväxterna inrymmas på den bästa jorden. om god skörd af desamma skall erhållas. och sädesafkastning blir på den magrare jorden, som återstår, naturligtvis i början äfven minskad; vidare är det icke nog att erhålla ökad fodertillgång; man skall också :ega sådan boskap, som genom -sin afkastning betalar fodret; ty annars är ju föga vunnet? Men emedan både under den period. då alla lade sig på en stor spanmålsproduktion, och äfven dessförinnan, boskapsafveln försummades, och svältsystemet florerade; så är. det ganska svårt och bestämdt medförande en dryg kostnad att kunna anskaffa goda kreatur i tillräcklig mängd. Landtmännen nödgas alltså antingen köpa sådana kreatur, hvartill fordras det som de allra flesta just nu lida brist på — nemligen kapital — eller ock uppföda kreatur, hvilket åter går ganska långsamt, och nedsätter der den kontanta behållning som landtbruket under tiden skulle lemna: Också är det en känd sak, att hvarje öfvergång från ett landtbrukssystem till ett annat. som är bättre, erfordrar ovilkorligen en ökad kapitaltillgång, om den skall lyckas — d. v. s. blifva lönande. Utrymmet tillåter oss icke att med flera bevis, hemtade ur ifrågavarande berättelser, ådagalägga huru just i de provinser der jorden är bördigast, landtmännens ställning är bekymmersam, hufvudsakligen emedan jordbruket införts på en bana — den öfvervägande, att icke säga uteslutande spanmålsproduktionens — som alltid i värt klimat och med våra förhållanden blir destc mera vådlig, då den icke eger stöd uti en välordnad boskapsskötsel. Ingalunda: bättre är ställningen i de provinser, der skogsafverkningen i stor skala bedrifvits såsom täflande med jordbruket om kapitalsoch arbetskraften. Så paradoxt det torde förefalla ganska många, draga vi ändock icke i betänkande att påstå, att näst boskapsskötselns försummande har den öfverdrifna skogsafverkningen gjort landtbruket mesta skadan. Men derom mera längre fram. Det må tillgifvas oss, att vi så länge tagit våra läsares tid i anspråk för skildringen af våra landtmannaförhållanden. Detta ämne är dock långt ifrån uttömdt, och det är af omätlig vigt för vårt framtida bestånd. I nästa artikel skola vi yttra oss rörande ställningen inom de öfriga näringarne.