Aftonbladet – 23 juli 1858, sida 2

och åtbörder röjde kraft, beslutsamhet och likgiltighet för, faran, hvilken han verkligen under sitt äfventyrliga lif, ---.;en smugglares — varit nödsakad att så ofta trotsa, at han blifvit sorglös derför och ytterligt djerf För att fullända min-teckning, måste jag tillägga, att. han aldrig sågs. utan.en cigarr mellan läpparne. Då den icke var påtänd, höll han den vårdslöst, som om det varit en blomma, i venstra mungipan, förlustande sig med att vexelvis tugga och spotta. Jag klädde mig, såsom han föreskref, i en rutig skjorta, hvita byxor och blankhatt, och skyndade tillbaka till rumfnet, der jag lem: nat honom med mitt värdfolk och Santina, hvilken kommit för att se mig fara bort. Kaptenen hade brådtom och mina afskedsord voro få. Tack, Maria! — Tack, Luigi! Gud välsigne er! — Farväl Santina! Jag lutade mig ned för att omfamna henne, såsom jag gjort med de öfriga; men Santina stötte mig häftigt tillbaka, sägande: Tror ni, att ni kan krossa ett hjerta och hela det med en kyss och ett Gud välsigne er? Hvad fattas dig, Santina? frågade jag bestört och först då varseblifvande hennes vilda blickar och skälfvande läppar. Ni ämnar väl icke verkligen fara bort? Istället för svar pekade jag på min nya utrustning. Hvarföre behöfver ni fara bort? frågade hon med högre röst; kan ni icke stanna qvar här? Hvem skall . väl fänka på att söka er här? Vi skola ha omsorg om att ingenting ondt skall hända er; och om det än kommer till det-värsta, har ni icke begått något brott; de kunna icke göra er någöt. Åh! Ingenting annat än hänga honomp, inföll kaptenen. Santina studsade och mumlade, efter ett litet uppehåll: Nå väl, låt honom då gå, — låt: honom gå; ju förr ju bättre! Gåb sade hon till mig och sjönk ned på en stol, stirrande med oredig blick på väggen, en verklig bild af förtviflan.f