Aftonbladet – 22 juli 1858, sida 2

vidt det svaga skenet af två små bronslamhör tillät mig att se, voro karabiniererna och eras följeslagare utomordentligt bleka. Troligtvis hade några af de förra — de begge senare voro nya ansigten — icke många nätter förut kommit till oss i ett dylikt ärende; och det är endast rättvisa emot menskligheten att förmoda, det äfven i hjertan, förhärdade -genom lång. vana att orörda skåda olyckan, det-torde-ha vibrerat någon sträng af deltagande för den ångestfulla modren. hvilken de för andra gången sågo inför sig. Vare dermed huru. som helst; stodo vi några minuter stilla, blickande på hvarandra under djup tystnad, likt två fiendtliga armeer. afvaktande signalen till anfall. Min far kom nu in till oss, synbarligen mycket förskräckt. Det lyckades mig slutligen att genom åtskilliga uttrycksfulla åtbörder låta honom förstå, att. det var hans sak att. tala. Han vände sig till den äldre af de två polistjenstemännen och begärde att bli underrättad om anledningen till deras inträde i hans hus. Lik-en vålnad, som, enligt sägen, måste tilltalas innan den kan tala, framträdde poliskommissarien ett par steg, drog fram ett en per och började läsa: . På befallning af hans excellens guvernören i Genua, eger poliskommissarien af andra divisionen att genast företaga arresteringen af signore Camillo Benoni, advokat......... Det, halfqväfda utrop, som ofrivilligt utbröt från min mors läppar, afbröt den läsande, hvilken såg-sig :omkring -något försagd.. Jag bade redan stigit fram och ämnade tala, när den yngre polistjenstemannen gick fort bakom mig och yttrade i en så sakta och hastig hviskning, att jag snarare gissade än hörde orden: Tacete! Ne: va la vita. Ett: ögonblick förut hade min belägenhet varit så förtviflad, att det hade varit bestämd dårskap att ha hyst någon tanke eller hopp att kunna undkomma; och nu, genom en lycklig händelse, eller, jag bör snarare säga, genom Guds skickelse, öppnades för mig en räddningsdörr. Min äldste brors namn (jag